Principer om undervisning och lärande har allt sedan den hippokratiska eden varit ett centralt inslag i läkaretiken. De ingår även i Världsläkarförbundets Genèvedeklaration, vår inhemska läkared och i läkarnas etiska regler. Läkare är skyldiga att undervisa medicine studerande och yngre kolleger. Likaså är det läkarens skyldighet att kontinuerligt upprätthålla en hög yrkesskicklighet och bedöma kvaliteten av sitt arbete. I Hippokrates ed uttrycks läkarens särskilda respekt för sina lärare: ”Den som lärt mig min konst ska jag ära lika högt som mina föräldrar, dela med honom vad jag äger och vid behov hjälpa honom”. I Genèvedeklarationen, som förnyades år 2017, lovar läkaren: ”Jag visar mina lärare, kollegor och studerande den respekt och den tacksamhet som tillhör dem” (se Professionalism och kollegialitet).

Om läkarstudierna eller den professionella fortbildningen, det vill säga kompetensutvecklingen, av någon orsak inte fungerar eller förhindras, resulterar det i etiska konflikter. De kan bero på bristfälliga resurser eller undervisningens strukturer, lärarnas eller andra äldre kollegers attityder eller på studerandens eller läkarens egen oförmåga eller ovilja att lära sig.

KUNSKAP, SKICKLIGHET OCH ATTITYD

Till läkarutbildningens viktigaste syften hör att utbilda läkare för samhällets behov och att svara för den medicinska forskningens fortbestånd. Utbildningen kännetecknas av en spänning, som föds då vetenskap kombineras med annat för läkaryrket nödvändigt stoff i en och samma examen. Undervisningsarrangemangen och studiemiljöerna måste göras sådana att de gynnar alla de egenskaper som krävs av en god läkare: human inställning, vilja och förmåga att ständigt söka och kritiskt ifrågasätta ny kunskap, god problemlösningsförmåga, god samarbets- och interaktionsförmåga och god klinisk skicklighet. De medicinska lärarna har ett viktigt ansvar för att dessa mål uppnås. De måste förmedla betydelsen av vetenskaplig evidens och beprövad praxis till studerandena.

De medicinska lärarna ska också kunna förmedla den tysta kunskap som tar sig uttryck i en god och etiskt värdig verksamhet som läkare. Läraren visar med sitt personliga exempel och sin attityd för sina studerande hur viktigt det är att inse sina egna begränsningar och inta en ödmjuk hållning i patient-läkarrelationen. Det lönar sig att börja dryfta etiska frågor redan i början av studierna och fortsätta med det genom hela studietiden. Den nuvarande problembaserade lärandemetoden erbjuder bättre möjligheter till detta i och med att gränsen mellan kliniska och icke-kliniska studier inte är lika skarp som tidigare.

Läkarstuderandenas identifikation med läkarprofessionen sker mycket snabbt: läkarrollen anammas redan under det första studieåret. En stor del av studerandena har valt läkarstudierna redan före gymnasiet och många har en släkting eller närstående som exempel. I den omfattande undersökningen Läkare 2018 uppgav över fyra femtedelar (83 %) av de unga läkarna att intresset för människan påverkade valet av medicinska studier mycket starkt eller ganska starkt. Som följande faktorer nämns yrkets prestige och kallet. Fjärde viktigaste faktor var de mångsidiga arbetsmöjligheterna.

Lärarna och studerandena vid de medicinska fakulteterna har traditionellt haft en mycket nära relation som kunde betecknas som kollegial redan från första början. Yrkeskårens tillväxt sker huvudsakligen via överföring av tyst kunskap från äldre läkare som föregår med gott exempel. Både goda och dåliga rollmodeller hjälper en ung läkare att växa till en medlem i professionen. Dåliga rollmodeller är varnande exempel för en tänkande och kännande studerande.

De medicinska lärarna bör förhålla sig neutralt och respektfullt gentemot alla medicinska specialiteter och gentemot såväl primär- som specialistvården. Hälso- och sjukvård är multiprofessionell verksamhet. Därför är det viktigt att de blivande läkarna redan under studietiden lär sig samarbeta med andra yrkesgrupper.

Under den medicinska utvecklingen har det fötts ett problem inom undervisningen: studierna kan inom utsatt tid omöjligt inkludera all ny kunskap vid sidan av den befintliga. Kärnan i undervisningsplanen måste innehålla det som varje läkare måste behärska. Där ska också definieras vilket lärostoff som inte är nödvändigt för alla läkare och vilket som är bättre lämpat för specialistutbildning. Läkarförbundet har deltagit i ett gemensamt projekt mellan de medicinska fakulteterna där man definierade det centrala innehållet i läkarutbildningen. Den examinerade läkarens kompetensmål godkändes i juni 2020 vid ett möte mellan de medicinska fakulteternas dekaner.

Många läkare är genuint intresserade av att undervisa och får både innehåll och tillfredsställelse i arbetet av det. Fastän somliga tycks vara goda lärare av naturen är det också möjligt att skaffa sig behörighet. Under de senaste åren har pedagogiska meriter getts större vikt vid anställning av professorer och annan undervisningspersonal, trots att vetenskapliga meriter fortfarande väger tungt. Många läkare och tandläkare har utbildat sig pedagogiskt och fått specialkompetens som läkarutbildare eller tandläkarutbildare.

MÄSTARE-GESÄLL -MODELLEN

God kommunikationsförmåga är en väsentlig del av en läkares kliniska skicklighet. Förmågan kan utvecklas, och i utbildningen har man under de senaste åren fokuserat starkt på tidig patientkontakt och systematiska studier i kliniska färdigheter och kommunikativ förmåga. Traditionellt har läkarutbildningen i hög grad byggt på den praktiska mästare-gesäll-modellen. Med växande mängder studerande är modellen hotad, och undervisningspatienterna räcker inte till för alla studerande. I framtiden kan både läkarutbildningens kvalitet och patientsäkerheten äventyras. Då de medicine studerande blivit fler har man börjat använda även andra sjukhus än universitetssjukhusen inom undervisningen. På mindre sjukhus har studerandena möjlighet att bekanta sig med ett mindre selekterat patientmaterial och få mer erfarenhet av olika ingrepp (se Undervisningspatientens ställning).

Finland har ett i internationellt perspektiv rätt unikt system som gör det möjligt för fjärde årets medicine studerande att vikariera läkare, först vid sjukhus och efter det femte studieåret även vid hälsocentral. Systemet har haft och kommer även i framtiden att ha en viktig betydelse som ett komplement till de egentliga studierna. Läkarvikariat under semestertid och möjligheten att koncentrera sig på väsentligheter ökar också studiemotivationen. Erfarenheten i kombination med äldre kollegers exempel påverkar också starkt de unga läkarnas val av specialisering. Enligt undersökningen Läkare 2018 ämnar 96 procent av de unga läkarna specialisera sig. Enligt studien är positiva arbetserfarenheter under studietiden och kollegornas goda exempel mycket viktiga faktorer vid valet av specialitet.

DEN ETISKA SKYLDIGHETEN ATT UTBILDA SIG

Ett problem inom specialistutbildningen har varit den bristfälliga handledningen av studerandena. På de utbildande enheterna är det varje kollegas skyldighet att ge handledning. Läkare som specialiserar sig är därför skyldiga att tillräckligt djupt sätta sig in i sina arbetsuppgifter, studera och konsultera mer erfarna kolleger.

Utbildarna ska planera arbetsuppgifterna så att de omfattar specialitetens alla centrala områden. Utbildningen ska utvärderas kontinuerligt. Tidigare byggde utvärderingen alltför mycket enbart på den nationella specialisttentamen i slutet av specialistutbildningen. Både den som utbildas och den som utbildar ska till exempel med hjälp av en loggbok eller lärandemapp följa hur målen för utbildningen uppnås. En personlig handledare ska utses för varje läkare i specialistutbildning. Varje läkare i specialistutbildning ska också ha en personlig utbildningsplan och föra regelbundna utvecklingssamtal med sin handledare. När man lär ut en kultur med utvecklingssamtal är målet att införliva utvecklingssamtalen i en läkares yrkesverksamhet.

Förutom enskilda läkarstuderande bör man i utvärderingen av specialistläkarutbildningen mer än idag också utvärdera de utbildande enheterna. Detta har blivit allt vanligare även hos oss, med utländska modeller som förebild.

Till läkarens yrkesetiska skyldigheter hör att upprätthålla och utveckla sin yrkesskicklighet. Också lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) samt lagen om hälso- och sjukvård (1326/2010) förpliktar till detta. I stället för traditionell fortbildning (CME, Continuous Medical Education) har man även hos oss i större utsträckning börjat använda uttrycket kontinuerlig professionell utveckling (CPD, Continuous Professional Development). Det finns experter som anser att den kontinuerliga professionella utvecklingen bör inledas redan under läkarens grundstudier.

LÄS MER
Holmberg-Marttila D, Turunen J-P, Helminen E-E, Pimiä E. Opiskelu ja koulutus. I boken: Lääkäriksi. Pasternack A, Pelkonen R, Eskola K, Haahtela T (red.). Kustannus Oy Duodecim 2007.
Riktlinjer för professionell utveckling och fortbildning – Läkarförbundets rekommendation för läkare. https://www.laakariliitto.fi/laakarin-tietopankki/ammatillinen-kehittyminen/taydennuskoulutus
Mattila P, Parmanne P, Aine T, Halila H, Heikkilä T, Heistaro S, Hyppölä H, Kaila M, Kortekangas-Savolainen O, Kosunen E, Kujala S, Kulmala P, Mattila K, Mäntyselkä P, Rellman J, Sumanen M. Lääkäri 2018. Kyselytutkimus vuosina 2007-2016 valmistuneille lääkäreille. Social- och hälsovårdsministeriets publikationer och promemorior.
Ryynänen K. Constructing Physician’s Professional Identity – Explorations of Students’ Critical Experiences in Medical Education. Doktorsavhandling, Uleåbors universitet 2002.
Suositus etiikan opetuksesta lääketieteen koulutuksessa https://www.laakariliitto.fi/laakarin-tietopankki/ammatillinen-kehittyminen/etiikan-opetus/