Den akademiska tandläkarprofessionen föddes i Finland år 1892, då tandläkarutbildningen på initiativ av Matti Äyräpää inleddes vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors. I sitt läkararbete vid Kirurgiska sjukhuset i Helsingfors lade Äyräpää märke till att en tredjedel av patienterna led av tandrelaterade infektioner och att en tredjedel av dessa patienter dog trots sjukhusvården. Äyräpää ansåg odontologi vara en specialitet inom kirurgin, men den dåvarande Medicinalöverstyrelsen förordade inte utbildningen. På grund av detta segregerades utbildningen. Idag utbildas tandläkare vid fyra medicinska fakulteter vid Helsingfors, Östra Finlands, Uleåborgs och Åbo universitet. Därtill ges fortbildning vid Tammerfors universitet. Den prekliniska fasen är i stort sett förenlig med läkarstudierna.

Den senaste tidens forskningsrön har allt starkare påvisat sambandet mellan munhälsan och den övriga organismen. De flesta folksjukdomar delar också gemensamma riskfaktorer gällande miljö och livsstil, och därför ska patienten behandlas som en helhet. Läkare och tandläkare spelar en viktig roll när det gäller att påverka den sociala miljön så att man så lätt som möjligt kan göra hälsosamma val i vardagen. Med tanke på folkhälsan är det viktigt både för läkare och för tandläkare att upprätthålla samarbetet, och att dela aktuell information.

Den etiska grundvalen för både tandläkarens och läkarens yrke är självfallet densamma: ”att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor” (läkareden och tandläkareden). Också i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården är läkarnas och tandläkarnas speciella rättigheter och skyldigheter identiska. Däremot finns det särskilda bestämmelser som berör munhälsovård och tandläkare inom den övriga lagstiftningen.

En tandläkare stöter sällan på etiska problem i anslutning till livets början och slut i sitt arbete. En vanlig etisk utmaning som ofta dyker upp i tandläkarens vardag är att patienten oavsett hens ekonomiska status inte har möjlighet att få nödvändig vård och rehabilitering för tuggapparaten. Behandling av tand- och munsjukdomar är klart dyrare för patienten än andra behandlingar i primärvården. I Finland är användningen av tandvårdstjänster och hälsotillståndet i munnen starkt beroende av en persons socioekonomiska status.

År 2002 förändrades tandvårdssystemet betydligt, då kommunerna i och med reformen av grundrättigheter blev tvungna att erbjuda alla sina invånare munhälsovård. Sedan dess har dessa tjänsters rättsliga status inte skiljt sig från övriga hälsovårdstjänster. Då Fpa-ersättningarna samtidigt utvidgades till att omfatta tandvård för alla åldrar spekulerade man att hälsocentralernas tjänster inte behöver dimensioneras för hela befolkningen.

I snart tjugo år har läget bevarats strukturellt likartat. Drygt hälften av alla vuxna (2019) använder tjänsterna vid hälsocentralerna, och strax under hälften vid privatmottagningar. Hälsocentralernas tjänster skulle dock utnyttjas av en större andel av befolkningen än tjänsterna resurserats för.

De faktiska vårdkostnaderna är ungefär i samma storleksklass inom den offentliga och den privata vården, men patientavgifterna är avsevärt dyrare inom den privata sektorn. Under de senaste åren har Fpa-ersättningarna minskats och ersätter numera i genomsnitt endast 14 procent av kostnaden för vanlig tandvård. Till exempel ersätts inte tandproteser, som kan påverka tal, tuggförmåga och tillgång till mångsidig kost samt individens välbefinnande och livskvalitet.

Privattandläkares patienter har traditionellt haft långa förtroendebaserade vårdrelationer, men beroende på förändringar i servicesystemet har allt färre möjlighet eller råd att välja tandläkare. Detta kan äventyra vårdens kontinuitet. Vissa människor får inte regelbunden tandvård på grund av tandläkarskräck, varvid deras munhälsovård kan begränsas till akutvård när de har subjektiva besvär. Att i allt högre grad involvera tredje parter, att inskränka den kliniska autonomin eller att tvingas till finansiella eller kvantitativa prestationsmål kan också orsaka etiska problem. Att komplettera hälsovårdscentralernas tjänster med köpt service och servicesedlar komplicerar också det traditionella förhållandet mellan patient och tandläkare samt kontinuiteten i vården.

Behandling och förebyggande av kroniska orala infektioner (parodontit, det vill säga tandlossningssjukdom, och karies) är en väsentlig del av hälsovården och hanteringen av riskfaktorerna för många vanliga sjukdomar (arterioskleros, hypertoni, diabetes, reumatism). Folksjukdomar förknippade med munhälsa kan förebyggas med en hälsosam livsstil och god munhygien, och genom snabb diagnos och behandling.
 
Personalen inom munhälsovården spelar en viktig roll och har en etisk plikt att stödja både barns och vuxnas egenvård och hälsosamma val. En växande andel av befolkningen åldras med egna tänder i munnen, en del av dem även som minnessjuka. De kommer att behöva hjälp med att upprätthålla munhygienen för att hållas vid god hälsa, vara smärtfria och upprätthålla tuggförmågan. Till yrkeskårens etik hör att säkerställa tillräckliga vårdresurser och en rättvis fördelning av dessa.

LÄS MER
Heikki Vuorela. Hammaslääkäriprofession synty – kohti yliopistokoulutusta. Finlands Tandläkartidning 2/2017.
ETENE. Lausunto implanttikiinnitteisen kokoproteesin käytöstä hampaattoman alaleuan hoidossa (8.2.2016).
Pirkko Pussinen och Susanna Paju. Kansanterveydellisesti tärkeää työtä. Ledare. Finlands Tandläkartidning 3/2020.
FDI Dental Ethics Manual 2.2018.