Inom idrotten är målet i allmänhet att förbättra prestationsförmågan och idrottsresultaten, och det görs ibland med metoder som är otillåtna eller skadliga för idrottaren.

Ju närmare den nationella eller internationella toppen vi kommer, och ju större penningsummor som rör sig inom idrotten, desto mer sannolikt är det att också kretsar som är mindre moraliskt och etiskt nogräknade försöker blanda sig i träningen. På det geopolitiska fältet kan betydelsen av elitidrott i värsta fall leda till artificiell förbättring av prestanda som kontrolleras på statsnivå. Idrottare som strävar efter allt bättre resultat är en utmärkt målgrupp för dem som säljer förbättrad prestationsförmåga. Därför måste elitidrotten omsorgsfullt uppdatera sina regelverk för att utrota förbjudna metoder och artificiell förbättring av prestanda med hjälp av läkarexpertis. Det är också viktigt att ta hänsyn till eventuella intressekonflikter som uppstår till förmån för läkaren. Läkarens roll är inte att främja sin egen verksamhet med hjälp av idrottaren.

En idrottsläkare arbetar ofta ensam, som förbundets eller föreningens enda läkare. Härmed kan hen ibland råka ut för situationer där hens egna kunskaper inte räcker till, eller hen saknar tillräckliga undersöknings- och behandlingsmöjligheter för att sköta uppdraget tillräckligt väl. Då man tar emot ett uppdrag som idrottsläkare för ett grenförbund, en förening, ett lag eller någon annan part måste man alltid klargöra både för sig själv, sin eventuella arbetsgivare och för idrottaren vad som ingår i den ifrågavarande idrottsläkarens uppgifter, och vilka läkarens skyldigheter och rättigheter är. För att undvika oklarheter lönar det sig att ingå ett skriftligt avtal. En avtalsmall finns bland annat på Finlands Läkarförbundets webbplats.

Bland de många personer som finns kring en idrottare kan det finnas personer vars uppfattningar om vad som är acceptabelt skiljer sig från det som föreskrivs i läkaretiken. Idrottsläkaren kan då utsättas för till och med hårda påtryckningar. Man kan till exempel försöka övertala läkaren att ge en idrottare tillstånd att delta i en tävling trots en ökad risk att hen skadar sig, eller att ge en skadad idrottare bedövningsmedel för att dölja en skada. I sådana situationer måste idrottsläkaren minnas att hens primära uppgift är att svara för idrottarens hälsa, och att den under inga omständigheter får äventyras. Det kan till exempel ur lagets synvinkel vara ändamålsenligt att utnyttja också en skadad spelare, men läkaren får inte tillåta detta ifall det äventyrar idrottarens hälsa.

I alla sporter finns en risk för skada, men i boxning är det uttryckliga syftet att fysiskt skada en motståndare. Hjälmen, om en sådan ens används, skyddar inte huvudet eller hjärnan från kraftiga slag. Utöver frakturer samt ögon- och öronskador orsakar slagen mot huvudet hjärnskador, vars skador kan förbli permanenta eller i värsta fall leda till döden.

WMA har tagit starkt ställning till att förbjuda boxning och andra grenar som innehåller boxning. Även om förbudet ännu inte hägrar måste alla boxares hälsotillstånd övervakas noggrant och i synnerhet måste deras neurologiska tillstånd utredas före och efter varje match. För att undvika allvarlig skada måste en läkare som utbildat sig för detta ändamål ha rätt att avbryta en match och om nödvändigt förbjuda dess fortsättning av medicinska skäl.

För toppidrottaren är träningen och tävlandet ett yrke. Att efter en allvarlig skada återvända till toppidrottarens vardag är inte alltid att rekommendera. Om en toppidrottare till exempel börjar träna och tävla normalt efter att ha fått omfattande skador i de nedre extremiteternas bärande ledytor kan det äventyra hens hälsa under de kommande åren. I sådana situationer bör läkaren rekommendera att idrottaren avslutar sin idrottskarriär.

Då en idrottsläkare sköter idrottande barn och ungdomar ska hen stödja deras normala tillväxt och utveckling. Hen måste försäkra sig om att barnets eller den ungas hälsa klarar av de påfrestningar som hör ihop med träningar och tävlingar, och fästa uppmärksamhet vid de risker som är förknippade med den fysiska och psykiska utvecklingen. I vissa grenar, såsom konståkning och gymnastik, måste hen identifiera risken för ätstörningar. Om läkaren märker att idrotten och träningarna äventyrar barnets eller den ungas växande och utveckling bör hen berätta detta både för den unga och dennes föräldrar, och i mån av möjlighet försöka påverka den ungas sätt att träna.

Då det inte finns någon egentlig utbildning för idrottsläkare bör läkaren själv se till att hen har tillräckliga kunskaper på området. Hen måste skaffa sig kunskap om den aktuella idrottsgrenen samt dess nationella och internationella regelverk. Dessutom måste hen känna till instruktionerna från Finlands centrum för etik inom idrotten FCEI rf, som ansvarar för fullgörandet av statliga avtal om antidopningsverksamhet, förebyggande av tävlingsmanipulation samt läktarsäkerhet och läktartrivsamhet.

Finlands Olympiska Kommitté har infört ett system med så kallade egna läkare, som innebär att varje idrottare som får understöd av kommittén själv ska utse en läkare åt sig. Dessa läkare uppmuntras att årligen delta i de kurser som den olympiska kommittén arrangerar, där man drar upp gemensamma riktlinjer i olika etiska frågor inom idrottsmedicinen

IDROTTENS REGLER OCH LAGSTIFTNINGEN

Idrottsläkarens arbete regleras av läkaretiken, lagstiftningen och idrottens nationella och internationella regelverk. Världsläkarförbundet WMA har utfärdat en deklaration om principerna för hälso- och sjukvården på idrottsmedicinens område. Finlands Läkarförbund och Finlands Idrottsläkareförening har antagit deklarationen, som därmed är bindande för alla deras medlemmar.

I Finland regleras dopningsövervakningen och -testningen främst genom det regelverk som fastställts av FCEI. Bestämmelserna bygger på det harmoniserade regelverk som uppgjorts av det internationella antidopningsrådet WADA. Reglerna innehåller en detaljerad förteckning över ämnen och metoder som är förbjudna inom idrotten. En läkare som bryter mot reglerna får i allmänhet minst fyra års verksamhetsförbud. Maximalt kan en läkare avstängas på livstid från allt arbete inom idrotten. Om en läkare gett förbjudna preparat åt en minderårig idrottare är påföljden alltid förbud på livstid.

Dopningsfrågorna behandlas också i Europarådets konvention mot dopning samt EU:s läkemedelsdirektiv. I den finländska lagstiftningen berörs idrottsläkarnas verksamhet av strafflagen (39/1889) och läkemedelslagen (395/1987), samt annan hälso- och sjukvårdslagstiftning.

Strafflagens 44 kapitel förbjuder framställning, import, förmedling och innehav av dopningsmedel för distribution samt försök till detsamma. Gärningarna är straffbara endast i olaglig verksamhet. Många av de hormoner som i strafflagen definieras som dopningsmedel används nämligen också som läkemedel. Det handlar till exempel om dopningsbrott då en läkare utan medicinskt hållbara motiveringar förskriver hormoner, trots vetskap om att de kommer att användas som dopningsmedel och inte som mediciner. Strafflagen definierar som dopningsmedel syntetiska steroider, testosteron, tillväxthormon och deras derivat samt sådana ämnen som ökar produktionen av dessa i människokroppen.

Idrottare har rätt att få sakkunnig vård och behandling för sina sjukdomar. Ifall vården förutsätter bruk av läkemedel som är förbjudna enligt gällande dopningsregler kan idrottare på internationell nivå anhålla om ett användartillstånd av det internationella grenförbundet, medan idrottare på nationell nivå kan anhålla om dispens av FCEI.

Även om idrottens spelregler under de senaste åren har preciserats kan man aldrig reglera allting, varken genom bestämmelser eller lagstiftning. Läkaren måste för sin egen del lyfta fram problemen och stimulera till diskussion om de gemensamma riktlinjerna. Eftersom det inte finns några internationellt överenskomna riktlinjer kan de beslut man på nationell nivå fattar i olika etiska frågor till och med avvika rätt mycket från varandra. Exempel på metoder som förbättrar prestationsförmågan, men inte nämns i regelverken, är tilläggssyre och höghöjdsläger.

Användning av läkemedel i dopningssyfte förekommer inte bara inom den organiserade idrotten utan också bland vanliga fritids- och motionsidrottare. Orsaken till bruket är då vanligen att dopningsmedlen påverkar utseendet och att konditionen förbättras snabbare. Även om användning av dopningsmedel utanför den organiserade idrotten inte representerar den typ av dopning som är förbjuden enligt idrottsorganisationernas regler kan läkemedlen ändå för användaren ha betydande skadliga bieffekter. Läkaren måste därför informera också motionsidrottaren om vilka skadeeffekterna kan vara, och uppmana denne att sluta använda preparaten i dopningssyfte.

OM KÖNSVARIATIONER I TOPPIDROTT

Deltagande av transsexuella kvinnliga idrottare i damserier har orsakat konflikter. Internationella olympiska kommitténs riktlinje (IOC consensus meeting on sex reassignment and hyperandrogenism 2015) tillåter transkvinnor att tävla i damserier om deras testosteronvärde är mindre än 10 nmol/l. Enligt olika länders lagstiftning behöver en transkvinna inte få sina testiklar borttagna, vilket innebär att fysiologisk testosteronproduktion fortsätter.

Ett exempelfall är en tyngdlyftare som ändrade sitt kön. Hen var en man vid födseln, och har i vuxen ålder genomgått könskorrigeringskirurgi och tillhörande behandlingar, varefter testosteronnivåerna tillåter att tävla i kvinnoserien. I en kraftgren fortsätter den tidigare hormonnivån och träningssvaret att påverka muskelstyrkan hos transkvinnan.

I april 2019 fattade Idrottens skiljedomstol CAS beslutet att neka en idrottskvinna rätt att delta i internationella idrottsförbundet IAAF:s (numera World Athletics, WA) tävlingar baserat på IAAF:s egna bestämmelser om hyperandrogenism. Idrottaren hade visat sig ha en atypisk kromosomuppsättning och onormalt höga nivåer av testosteron över den godkända nivån som definieras i reglerna för kvinnor. Beslutet väckte en hel del debatt om rätten att delta i damserier för en person som definieras som kvinna. Juridiskt sett berodde problemet på IAAF:s inexakta regelverk och dess definitioner.

Å sin sida har samma åtskillnad gjorts i flera år inom längdskidåkning, genom olika hemoglobingränser för män och kvinnor (180 g/l för män och 165 g/l för kvinnor) utan att detta lett till en bredare offentlig debatt. Det biologiska pass som för närvarande används för testning av toppidrottare förhindrar många problem i framtiden, till exempel hos idrottare med naturligt höga hemoglobinnivåer och idrottare som förbättrar sin prestation onormalt snabbt.

Dessa exempel visar hur utmanande det är att skapa rättvisa utgångspunkter för rejäl tävling inom toppidrotten. Vid utformningen av idrottens regler behövs även läkarkårens stöd. Enligt Världsläkarförbundet bör läkare inte ta någon roll i medicinsk sänkning av hormonnivåer hos en frisk kvinna för idrottens skull.

KONFIDENTIALITET OCH INFORMATION

I patient-läkarrelationen har idrottaren rätt till fullständig konfidentialitet. Då en idrottare är en offentlig person prövas dessa gränser många gånger. Därför måste läkaren helt avstå från att informera om idrottarens skador och sjukdomar, om inte annat överenskommits med idrottaren. I vissa situationer är det också nödvändigt att överväga om man aktivt bör informera för att undvika problem av eventuella falska nyheter. I så fall måste man komma överens om saken med idrottaren och hens eventuella arbetsgivare (sällskap).

ÖPPEN DIALOG MED IDROTTAREN

Idrottsläkaren är en expert på sitt eget område till vars uppgifter inte enbart hör att aktivt främja hälsa utan även att kommentera påståenden och rykten som gäller hens yrkesområde. Därför hör det också till läkarens arbetsuppgifter att föra en aktiv dialog med idrottare och deras tränare, bland annat om nya metoder att förbättra prestationsförmågan. Utan sådana samtal ökar risken för att det görs olika experiment utan läkarens vetskap. Genom diskussioner av det här slaget bygger läkaren också upp den auktoritet och det förtroende för sig själv som hen behöver inom idrottsvärlden. Det är också ett sätt att försäkra sig om att idrottsläkaren blir tillfrågad i alla avgöranden som gäller idrottarens hälsa.

En idrottsläkare ska i alla sammanhang följa både sin yrkesetik och de regler som gäller inom idrotten. Om reglerna inte ger tillräcklig vägledning är läkaren ändå skyldig att försöka uppnå etiskt hållbara lösningar. Läkaren bör med sin uppdragsgivare ingå ett skriftligt avtal om hur de etiska reglerna ska följas.

En idrottsläkare bör vara medveten om sin ställning, sina skyldigheter och sitt ansvar. Hen måste i all verksamhet motsätta sig dopning och ge mångsidig antidopningsinformation åt olika parter. Läkaren är en av de auktoriteter som med sina tankar och sin verksamhet lotsar idrottaren in på etiskt hållbara vägar.

LÄS MER
FIMS - International Federation of Sports Medicine. Code of Ethics. http://www.fims.org/en/general/code-of-ethics
World Anti-Doping Code. www.wada-ama.org
Finlands Läkarförbunds anvisning för idrottsläkare, 2002. https://www.laakariliitto.fi/laakarin-tietopankki/kuinka-toimin-laakarina/toiminta-urheilulaakarina/
Finlands antidopningsregler.
www.suek.fi
Arbetsavtalsmall för idrottsläkare: https://www.laakariliitto.fi/site/assets/files/4883/2003-urheilulaakarin_tyosopimus.pdf