Liksom inom annan hälso- och sjukvård produceras också munhälsovårdens tjänster som ett mångprofessionellt teamarbete. Redan i över ett halvt sekel har praxis varit ett nära samarbete mellan tandläkare och tandskötare. Till vårdpersonalen inom tandvården hör inte bara legitimerade tandläkare och specialisttandläkare, utan också tandskötare, munhygienister och tandtekniker. Tandskötare är närvårdare som avlagt examen inom kompetensområdet för munhälsovård. Närvårdare är en skyddad yrkesbeteckning. Enligt statistik från Institutionen för hälsa och välfärd (THL) fanns det år 2018 cirka 6 000 under 69-åriga tandläkare i Finland. Ca 800 av dem var specialisttandläkare. Specialisttandläkare står för bara 13 procent av hela tandläkarkåren.

Med fungerande teamarbete och arbetsfördelning kan man förbättra tillgången till vård, minska kostnaderna och göra arbetet trevligare för alla yrkesgrupper, samtidigt som man främjar arbetstrivseln. Om arbetsfördelningen görs rätt utnyttjas de olika aktörernas kompetens på ett sätt som strävar efter patienternas bästa. Det viktigaste är patientens välbefinnande, patientsäkerheten och en hög vårdkvalitet.

Arbetsfördelningen måste grunda sig på befintliga förordningar och riktlinjer. Med några få undantag hindrar inte lagen hälso- och sjukvårdspersonal att utgående från sin egen utbildning, erfarenhet och kompetens fungera i varandras befattningar där det är motiverat med hänsyn till hur arbetet arrangeras, och hur man kan erbjuda hälso- och sjukvårdstjänster. Det är emellertid etiskt problematiskt om arbetsfördelningen tillämpas felaktigt så att patienten undersöks eller behandlas av någon annan yrkesperson i en situation som skulle kräva en tandläkares expertis.

Lagstiftningen medger flexibla lösningar, men allt arbete kan inte fördelas. Klara exempel är att undersöka patienter, ställa diagnos och göra upp behandlingsplaner som baserar sig på undersökningen och diagnosen. Enligt lagen ska det göras av en tandläkare. Tandläkare har också rätt att ordinera läkemedel, och remissrätt för röntgenundersökningar. Munhygienister har å sin sida en begränsad, snäv rätt att ordinera läkemedel i samband med deras egen verksamhet.

I förordningen om rådgivningsverksamhet, skol- och studerandehälsovård och förebyggande mun- och tandvård för barn och unga (338/2011) anvisas att återkommande kontroller av munhälsan hos under 18-åringar utförs av en tandläkare, en munhygienist eller en tandskötare som deltagit i fortbildning. Kontrollerna av skolelevers munhälsa bör alltid omfatta också tandläkarundersökningar, som riktas enligt behov. Kontroll och undersökning av barns munhälsa i rätt skede kräver tillräcklig kunskap om till exempel bettets utveckling. Man måste kunna ta hänsyn till alla individuella och åldersrelaterade faktorer som påverkar barnets utveckling och munhälsa. I kommuner och vid hälsovårdscentraler är det svårt att utarbeta en välfungerande kontroll- och undersökningsplan för barn och ungdomar som beaktar individuella variationer tillräckligt väl. Både kontrollintervallen och arbetsfördelningen i samband med kontroller/undersökningar bör ibland utvärderas, och vid behov uppdateras.

Om patientens situation kräver det måste tandläkaren konsultera en läkare, och vid behov remittera patienten till en poliklinik för behandling av munsjukdomar eller för undersökning och behandling av specialisttandläkare. Det finns inte tillräckliga, enhetligt och heltäckande tillgängliga tjänster på specialistnivå inom tandvården i hela landet. Genom social- och hälsovårdsreformen försöker man hitta en lösning på bristerna i vårdens periodisering. Innan det finns fungerande periodisering och tydliga utskickskanaler kvarstår utmaningen för tandläkaren att också etiskt lösa var och till vilka behandlingskostnader patienten får den specialisttandvård som behövs, och vem som ger denna till patienten.

LÄS MER
https://www.hammaslaakariliitto.fi/fi/tyoelama/toimiva-tyonjako-suun-terveydenhuollossa#.Xq6oOb9S9-U