Tandläkaretiken skiljer sig inte principiellt från läkaretiken, men i det praktiska arbetet är det delvis andra problem som träder fram. Skillnaderna beror dels på tandvårdens speciella natur och objekt, och dels på det finländska vårdsystemet, där munhälsovård och annan hälsovård organiseras enligt delvis olika principer.

När man allt klarare har blivit medveten om att munhälsovården är en viktig del av människans allmänna hälsa har man i allt högre grad integrerat munhälsovården med den övriga hälso- och sjukvården. Bestämmelser om vårdgaranti, sjukförsäkring och hela befolkningens rätt till offentlig tandvård har gjort att tandvårdstjänsterna i princip är tillgängliga för alla, på lika villkor. Trots det har alla i praktiken inte lika möjligheter till evidensbaserad, effektiv och högklassig munhälsovård, och det betyder att frågor kring prioritering och rättvisa är viktiga. Samtidigt betonas betydelsen av att tandläkarna bevarar sin kliniska autonomi och upprätthåller en värdegrund som är gemensam för alla, oberoende av vilken sektor man arbetar inom.

I munhälsovården framhävs dessutom, vid sidan om dessa aktuella utmaningar, att patienterna också har ett eget ansvar för sin munhälsa. Det har i sin tur konsekvenser för tandläkarrollen, genom att man betonar egenvården och vikten av ett mångprofessionellt teamarbete. Prioriteringsaspekterna återspeglas också i de mer traditionella frågeställningarna kring gränsdragningen mellan estetisk och övrig tandvård, och inom vården av ängsliga patienter.