Med rättshandlingsförmåga avses att en individ har förmåga att förstå aktuella ärenden som har rättsliga konsekvenser och innebörden i dessa. Rättshandlingar är beslut som har ekonomiska konsekvenser, såsom att ingå ett köp, ta ett lån, göra en donation eller uppgöra ett testamente. Också äktenskapet är en rättshandling.

Rättshandlingsförmågan ansluter alltid till en specifik rättshandling. I Finland har man rättshandlingsförmåga från det man fyllt 18 år, ifall inte annat har bestämts. En person kan till exempel på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom ha varit oförmögen att fatta rättsligt bindande beslut hela sitt liv (till exempel på grund av en utvecklingsstörning). Hen kan också antingen periodvis (till exempel på grund av en manisk period vid en bipolär mental störning) eller tillfälligt efter ett insjuknande (till exempel efter en hjärnskada) ha svårt att fatta rationella beslut, eller lida av en sjukdom som då den framskrider småningom försämrar denna förmåga (såsom en minnessjukdom). Rättshandlingen kan i vissa fall upplösas i efterhand om man påvisat att personen i fråga inte har förstått innebörden i och konsekvenserna av det beslut som fattats. Man kan besvära sig över ett testamente först efter att testatorn har avlidit, varvid rätten i efterhand bedömer hens testationsbehörighet.
 
Intressebevakning är ett förfarande där man åt en person förordnar en intressebevakare som tryggar personens intressen (Lagen om förmyndarverksamhet 442/1999). Intressebevakaren förordnas av myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. En intressebevakare behövs när en persons ekonomiska intressen är i fara och ärendet inte kan skötas på annat sätt. Det behövs således ingen intressebevakare om en specifik fråga genom fullmakt kan skötas till exempel av anhöriga. I intressebevakning fattar intressebevakaren besluten i samråd med sin huvudman. Som intressebevakare kan fungera en anhörig, en tjänsteförmyndare eller en utomstående person, såsom en avlönad jurist eller bokförare. Vem som helst kan ta initiativ till beslut om intressebevakning, till exempel en anhörig, en socialarbetare, en behandlande läkare eller personen själv. Om personen i fråga går med på intressebevakning avgörs frågan av myndigheten som utövar tillsyn över förmynderskap, i annat fall går ärendet vidare till tingsrätten.

Man kan utse en intressebevakare också för en specifik rättshandling, såsom till exempel för ett bostadsköp eller för en bouppteckning, varvid man inte begränsar en persons rätt att sköta sina dagliga penningärenden.

Man kan förordna att en utvidgad intressebevakning berör också andra än ekonomiska ärenden, såsom beslut om placering i långtidsvård. Man kan ansöka om utvidgad intressebevakning antingen direkt, eller senare utvidga den normala intressebevakningen med en ny ansökan och ett läkarutlåtande.
 
Ett förordnande av intressebevakning förutsätter alltid ett läkarutlåtande, men myndigheten som utövar tillsyn över förmynderskap inhämtar också information från annat håll. Det är egentligen inte läkaren som fattar beslutet, även om hens åsikt ofta är avgörande. Ett utlåtande om intressebevakning förutsätter alltid att läkaren personligen träffar patienten.

När en läkare behandlar en patient som ter sig okapabel att fatta rationella beslut lönar det sig att aktivt utreda ett eventuellt behov av intressebevakning. Man bör vara observant i situationer där alla närstående inte har kännedom om patientens tillstånd eller om man misstänker att det förekommer ekonomiskt eller annat utnyttjande. Intressebevakning kan behövas även ifall de anhöriga sinsemellan är starkt oeniga om patientens vård eller vårdbehov. Läkaren har skäl att ingripa framför allt i situationer som hotar patientens hälsa eller säkerhet. Myndigheten som utövar tillsyn över förmynderskap kan begära ett utlåtande om personens behov av intressebevakning, varvid läkaren alltid måste skriva ett utlåtande.

I ett utlåtande om behovet av intressebevakning är det viktigt att skilja på den information läkaren fått ur patientjournaler från läkarens egna observationer och från de anhörigas berättelser. Ifall det handlar om en sjukdom som påverkar den kognitiva förmågan måste patientens situation utredas med hjälp av tester, såsom med enkla screeningtester eller vid behov genom undersökning hos en neuropsykolog. I vilken mån rättshandlingsförmågan påverkas av psykiatriska störningar är ibland svårt att bedöma och förutsätter specialistkonsultation. (Se Särskilda frågor i behandlingen av mentala störningar)

En person kan i förväg ge ett ombud fullmakt att sköta hens ärenden när hen inte längre själv förmår fatta beslut. Intressebevakningsfullmakten träder i kraft efter att den bestyrkts av myndigheten som utövar tillsyn över förmynderskap. Den befullmäktigade begär ett bestyrkande av fullmakten från myndigheten för digitalisering och befolkningsdata när fullmaktsgivaren blivit oförmögen att sköta sina ärenden. För bestyrkande krävs ett läkarutlåtande. Läkaren kan också behöva bedöma fullmäktiges funktionsförmåga.

Såväl intressebevakaren som fullmäktige har till uppgift att agera i huvudmannens intresse. Intressebevakningen begränsar sig vanligen till ekonomiska rättshandlingar, om inte annat särskilt beslutas. Fullmäktige ansvarar även för att se till att huvudmannens vilja hörs i beslut om behandlingen. Fullmäktige har inte rätt att föreskriva medicinsk behandling, utan kan i stället för sin huvudman utöva huvudmannens rätt att vägra läkarvård. I dessa situationer ger läkaren den behandlingen hen anser näst bäst och kommer samtidigt ihåg att markera vikten av att fullmäktige uttrycker de åsikter hen tror huvudmannen har och inte fullmäktiges egna åsikter.

LÄS MER
Intressebevakningsfullmakt. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata https://dvv.fi/sv/intressebevakningsfullmakt
Juva K. Neuropsykiatrisen potilaan oikeudellisen toimintakyvyn arviointi. Lääketieteellinen aikakauskirja Duodecim 2013;129(18):1886-92.
Juva K, Erkinjuntti T, Hietanen M, Koponen H, Luoma S-L, Mäki-Petäjä-Leinonen A, Pirttilä T. Alzheimerin tauti ja edunvalvonta. Finlands Läkartidning 2005;60:4645–49.
Koponen H, Pirttilä T, Juva K, Hietanen M, Erkinjuntti T, Mäki-Petäjä-Leinonen A. Psykoosi- ja dementiapotilaiden oikeudellisen toimintakyvyn arviointi. Finlands Läkartidning 2006;61:4469–71.
Kuusterä Kirsti. Tämä jokaisen pitäisi tietää oikeudellisesta ennakoinnista. Vanheneminen.fi 16.9.2019. https://www.vanheneminen.fi/oikeudellinen-ennakointi
Nikunmaa H, Poikonen H, Mäki-Petäjä-Leinonen A: Asiakas- ja potilaslaki muuttuu – miten muuttuu muistisairaan ihmisen itsemääräämisoikeus. The Blog of UEF Law School 30.4.2018.
https://blogs.uef.fi/oikeuttakohtuudella/tag/vanhuusoikeus/
Pirttilä T, Juva K, Hietanen M, Erkinjuntti T, Mäki-Petäjä-Leinonen A, Koponen H. Alzheimerin tauti ja oikeudellinen toimintakyky. Finlands Läkartidning 2005;60:4517–21.