Läkarna tjänar det goda livet, men är också med i döden. Läkekonsten har som mål att främja människors hälsa och att påskynda den sjukas tillfrisknande, hjälpa den som är sjuk genom att lindra symtom och lidande, motverka en förtidig död och tillåta döden då dess tid är kommen. Vetenskapens uppfattningar förändras i takt med att kunskapen växer och metoderna utvecklas, men strävan efter det goda och viljan att undvika det onda är bestående värden. Hjälpandets etos är medicinens humanistiska kärna och den eviga moraliska grund som läkarens arbete vilar på. Vetenskapen, kunskapen och tekniken är oundgängliga redskap i läkarens arbete, men målet är alltid patientens bästa.

Att läkekonsten bygger på evidensbaserad kunskap innebär att man kritiskt tillämpar den bästa tillgängliga kunskapen då kliniska beslut ska fattas. Vårdrekommendationerna som utfärdats av finländsk expertis är med vissa reservationer allmänt giltiga för ett stort antal människor, men varje läkare bemöter sin patient på en specifik nivå som vi kunde kalla moralisk. Även om läkaren fattar sina beslut utifrån den kunskap hen bedömer som valid och utifrån sin egen erfarenhet, påverkas varje beslut man fattar angående en annan människa i hälsans namn alltid av värderingar. En utomstående kan aldrig bedöma en annan människas uppfattning av livskvalitet och värde. Det kan endast patienten själv göra. Därför fattas vårdbesluten alltid utgående från patientens behov, i samråd med patienten. Medvetna avvikelser från etablerade behandlingsmetoder bör alltid motiveras, och att avvika från dem enbart på grund av personliga övertygelser är inte etiskt hållbart. 

PRINCIPEN OM SJÄLVBESTÄMMANDE

En myndig patient har rätt att bestämma om sina egna angelägenheter. Varje vårdbeslut förutsätter därför patientens samtycke. Ifall patienten själv inte kan ge sitt samtycke vårdas patienten i samråd med de anhöriga, de närstående eller patientens rättsliga företrädare. 

Patientens rätt till självbestämmande innebär i första hand att hen har rätt att vägra de undersökningar och behandlingsmetoder läkaren föreslår, men också att aktivt medverka i vården. För att patienten ska ha möjlighet att självständigt välja mellan olika undersöknings- och behandlingsalternativ är läkaren skyldig att presentera samtliga förnuftiga alternativ inklusive deras för- och nackdelar. Patienten har rätt att fatta också dåliga beslut, men läkaren bör då berätta för patienten vilka konsekvenserna kan bli. Man försöker då fortsätta samarbetet under nya betingelser. Trots att patientens rätt till autonomi är en central princip för de mänskliga rättigheterna minskas inte läkarens ansvar för vårdbesluten. Risken med att överbetona patientens autonomi är att läkaren då hen själv är osäker kan skjuta över ansvaret för besluten på patienten.
 
Också bedömningen av vårdens nödvändighet har överlåtits åt den medicinska expertisen. Bedömningen görs utifrån läkarens uppfattning om hur patientens symtom och kliniska fynd påverkar patienten och vilken betydelse de kan ha i framtiden. Detta är en i etiskt avseende känslig fråga, då en utomstående aldrig entydigt kan bedöma innebörden av en annan människas subjektivt upplevda symtom. På varje mottagning möter två personer och två verkligheter varandra: å ena sidan patienten och hens subjektiva upplevelser och uppfattning om orsakerna till symtomen, å andra sidan läkarens medicinska bedömning. Att sammanföra dessa två världar är utgångspunkten för ett samarbete vi kan kalla ett ömsesidigt partnerskap. Om parterna inte når samförstånd försöker man lösa problemet genom att konsultera en annan läkare. 

RÄTTVISA OCH JÄMLIKHET

I dagens ekonomiska verklighet och i korstrycket mellan olika intressegrupper och kommersiella intressen är läkarkårens etiska principer utsatta för ett hårt tryck. Läkarens skyldighet är att i varje situation verka i enlighet med sina etiska principer, följa allmänt accepterad behandlingspraxis och se till att vården bibehåller sin höga kvalitet, kostnadseffektivitet och vetenskapliga validitet samt är tekniskt klanderfri. God kvalitet kännetecknas av att man kontinuerligt, under hela vården, respekterar patientens rättigheter och garanterar tillräcklig jämlikhet i alla enskilda vårdbeslut. Enligt rättviseprincipen får personer med lika behov inte behandlas olika och olika fall inte behandlas på samma sätt.

Sjuka personer bör bemötas likvärdigt. Ingen får diskrimineras på basis av ålder, kön, härkomst, social ställning eller sjukdomens art, och ingen får heller favoriseras. I enskilda vårdbeslut finns ingen annan prioritering som är förenlig med vårdetiken än den som baserar sig på sjukdomen, vårdbehovet och vårdens effekt. Särskild omsorg bör alltid visas dem som inte själva kan tillvarata sina intressen: äldre och barn, handikappade, personer med mentala problem samt invandrare. 

För att kunna vara allas läkare måste man också kunna vara ingens läkare, det vill säga en självständig yrkesperson som söker sanning och försvarar rättvisa, fri från kommersiella och andra förbindelser som kringskär oberoendet. Även om läkaren arbetar på patientens villkor bör hen samtidigt vara en opartisk expert som inte ser sig förpliktad att acceptera alla krav som patienten ställer. Då patienterna blir alltmer krävande och läkarkåren förfogar över nästan obegränsade medicinsk-tekniska möjligheter samtidigt som de ekonomiska resurserna är begränsade, står läkaren inför svåra etiska val både på det individuella och på det samhälleliga planet: vilka av patientens krav är motiverade, hur ska man fördela de gemensamma och begränsade resurserna på ett rättvist sätt, var går gränsen mellan att respektera alternativt nonchalera patientens autonomi och mellan patientens och läkarens ansvar, och hur långt sträcker sig läkarens egen autonomi? 

HUMANISTISK LIVSHÅLLNING 

I sin egenskap av naturvetenskap orienterar sig läkekonsten på de biofysikaliska symbolernas karta med den sjuka människan som föremål för sin vetenskapliga analys. I sin egenskap av humanistisk vetenskap söker den emellertid människan som unik person, människan bakom sjukdomarna i hennes egen subjektiva verklighet. Varje vårdrelation har således två nivåer, den intellektuella och den humanistiska. Den förra innebär att man har svurit sig till vetenskapens teori och noggrant sätter sig in i alla detaljer. På den humanistiska nivån tolkar man i sin tur människans inre grammatik via hennes berättelser, miner och gester.

Sjukdomssymtomen låter sig inte reduceras enbart till biofysikaliska fenomen; de är individuella och innehåller unika erfarenheter för patienten. Symtomen kan uppstå inte bara på grund av sjukdomen utan också som ett resultat av patientens personlighet, livssituation, olika sociokulturella faktorer, farhågor och förhoppningar. Därför kan samma sjukdom ge sig till känna på olika sätt hos olika personer och därför behandlar man inte sjukdomen i människan utan den sjuka människan. Här ligger kärnan till en holistisk medicin som utgår från människan och skiljer sig från det sjukdomscentrerade förhållningssättet. Sjukdomens symtom och den sjuka människans lidanden är subjektiva verkligheter och alltså lika sanna som läkarens objektiva fynd.

En utomstående kan inte med naturvetenskapliga metoder mäta en annan människas lidande, men nog förstå dess innebörd genom att leva sig in i den sjukas situation. Man kan varken kasta sig in i en annan människas verklighet eller leva en annan människas liv. Men en läkare kan lyssna till, stå bredvid och vandra med sin patient som medmänniska. Genuin växelverkan börjar med att man lyssnar och lever sig in i en annan människas belägenhet. Det handlar om förmåga till empati. För att förstå en annan människa behövs inte bara intellekt, kunskap och medkänsla utan även känslor och moral. Varje gång vi förringar en annan människas lidanden förlorar vi en del av vår mänsklighet.