I denna artikel diskuteras patientlagens viktigaste principer. Övrig relevant lagstiftning behandlas på annat håll i denna bok.

Diskussionen om mänskliga rättigheter har varit en central etisk utgångspunkt för internationella fördrag om patientens rättigheter. Många nationella lagar och internationella avtal innehåller bestämmelser om medborgarnas rättigheter, som måste beaktas inom hälso- och sjukvården. Internationella konventioner om mänskliga rättigheter och grundlagens bestämmelser utgör grunden för hälso- och sjukvårdens mycket detaljerade bestämmelser. Grundlagen 731/1999 förpliktar det allmänna att enligt vad som närmare bestäms genom lag tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa.

Finland har som första land i Europa stiftat en lag om patientens rättigheter (785/1992). Sedermera har också många andra länder skapat liknande lagstiftning. På initiativ av Finlands Läkarförbund förnyade också Världsläkarförbundet WMA grundligt sin deklaration om patientens rättigheter år 1995 och den innehåller nu samma centrala principer som den finska patientlagen. Läkarkåren har deltagit i att stärka patienternas rättigheter, då man har ansett att stärkande av patientens ställning effektiverar behandlingen och patientens engagemang för behandlingen.

Kärnan i patient-läkarrelationen utgörs av patientens lagstadgade rättigheter, som ålägger läkaren att verka så att rättigheterna verkställs. Patient-läkarrelationen är speciell: läkaren är en expert på medicin och patienten en expert på sitt eget liv. För att kunna delta i beslutsfattandet om sin egen behandling behöver patienten stöd och begriplig information av sin läkare. Utöver medicinska argument måste man i diskussionen ta hänsyn till patientens egna värden, som endast patienten kan bidra med inför beslut som berör hens egen vardag.

Bland yrkesutövarna inom hälso- och sjukvården innehar läkarna och tandläkarna en särställning, då endast legitimerade läkare eller tandläkare kan besluta om medicinsk undersökning av en patient, ställa diagnos och besluta om behandling (lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994)). Läkarna har också rätt att behandla patienten oavsett hens vilja i situationer som föreskrivs i lag. I allmänhet behandlas patienten dock även i ofrivillig vård i samförstånd med hen själv i enlighet med patientlagens bestämmelser och anda. 

RÄTTEN TILL GOD VÅRD – LÄKARENS PLIKT ATT GE GOD VÅRD

Patientlagen (785/1992) innehåller allmänt godtagna och i stor utsträckning tillämpade principer för god vård. Enligt lagen har var och en som varaktigt bor i Finland har utan diskriminering och inom gränserna för de resurser som vid respektive tidpunkt står till hälso- och sjukvårdens förfogande rätt till sådan hälso- och sjukvård som hens hälsotillstånd förutsätter. Vården skall ordnas och patienten bemötas så att hens människovärde inte kränks och att hens övertygelse och integritet respekteras. Patientens modersmål och individuella behov samt den kultur som hen företräder skall i mån av möjlighet beaktas i vården och bemötandet. Om patienten och läkaren inte har ett gemensamt språk bör en tolk användas vid behov. Vikten av ett gemensamt språk i strävan efter att uppnå samförstånd är viktigt. Läkarens språkkunskaper är en viktig delfaktor i detta och ur patientsäkerhetssynpunkt är samförstånd centralt. Arbetsgivaren ska försäkra sig om att arbetstagaren har de språkkunskaper arbetsuppgifterna kräver. 

Lösningar för behandling och undersökning av patienten måste vara etiskt godtagbara och medicinskt motiverade. Läkaren är skyldig att i enlighet med sin utbildning tillämpa allmänt godtagna och empiriskt belagda tillvägagångssätt i sin yrkesverksamhet. Läkaren bör även sträva efter att kontinuerligt fortbilda sig (se Vetenskaplig evidens och vårdbeslut, Kontinuerlig professionell utveckling).
 
Om en person är i behov av brådskande vård ska hen få akut vård. I andra fall ska hen, beroende på sitt hälsotillstånd, antingen anvisas att invänta vård eller remitteras för vård någon annanstans. Patienten ska informeras om när hen får komma under vård och till exempel om väntetidens längd om hen blir satt i kö. I hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) stadgas om hur en person i akut vårdbehov ska bistås och hur intagningen för vård ska ske. 

PATIENTENS RÄTT TILL INFORMATION – LÄKARENS REDOGÖRELSESKYLDIGHET 

Enligt lagen har en patient rätt att få upplysningar om sitt hälsotillstånd, om vårdens betydelse och om olika behandlingsalternativ och deras verkningar. En yrkesverksam person inom vården är skyldig att ge patienten dessa upplysningar, såvida inte patienten vägrat att ta emot information. Upplysningarna om vården ska ges så att patienten tillräckligt väl förstår innebörden av dem. Patienten har också rätt att kontrollera sina uppgifter i patientjournalen. Upplysningar ska dock inte ges till patienten om det är uppenbart att det skulle medföra allvarlig fara för patientens liv eller hälsa. I praktiken kan detta till exempel gälla depressionspatienter som löper risk för självmord. 

PLIKTEN ATT BEHANDLA PATIENTEN I SAMFÖRSTÅND

Det är läkarens uppgift att verka för sin patients bästa och fungera som en sakkunnig, vars kunskaper och färdigheter patienten kan utnyttja. Beslut om vård och undersökningar ska fattas i samförstånd med patienten. Patientens självbestämmanderätt innebär i sista hand att acceptera eller avvisa en föreslagen behandling. Patienten har rätt att motsätta sig behandling, behandlingsåtgärder och undersökningar. I så fall måste annan medicinskt godtagbar vård ordnas i samförstånd med patienten. Patienten kan likaså ha önskemål om undersökningar och behandlingar, men läkaren är inte skyldig att följa patientens vilja om dessa undersökningar och behandlingar inte är medicinskt motiverade för patienten i fråga. Läkaren agerar med stöd av sin kliniska autonomi även när patienten kräver behandlingar.

Om patienten till exempel i sitt livstestamente tydligt har uttryckt sin vilja i fråga om akut- eller intensivvård ska denna respekteras. En patient som är kompetent, det vill säga förmögen till självbestämmande har med andra ord rätt att neka rekommenderad behandling och undersökningar trots att detta äventyrar hens hälsa eller rentav liv. För att kunna bedöma patientens kompetens är det viktigt att försäkra sig om att patienten insett följderna av sitt beslut och känner till effekterna av behandlingen och behandlingsalternativen. Genom ett livstestamente kan patienten fortsätta att använda sin självbestämmanderätt också när hen inte längre är kapabel att fatta beslut om sin vård. 

NÄR KAN EN ANHÖRIG ELLER ANNAN NÄRSTÅENDE TA STÄLLNING TILL VÅRDEN AV EN PATIENT? 

Om en myndig patient på grund av mental störning, kognitiv funktionsnedsättning eller annat skäl inte själv kan besluta om sin vård ska man av patientens ställföreträdande beslutsfattare klargöra vilken behandling som bäst kunde motsvara patientens vilja. Om saken inte kan klargöras på detta sätt ska patienten vårdas i enlighet med hens personliga intresse. En ställföreträdande beslutsfattare kan vara patientens juridiska representant, nära anhöriga eller annan närstående.

Viktiga vårdbeslut fattas i samförstånd med patientens ställföreträdande beslutsfattare. En ställföreträdande beslutsfattare måste iaktta patientens vilja och hens personliga intresse. Om det finns flera ställföreträdande beslutsfattare vars syn på behandling skiljer sig från varandra ska patienten skötas på ett sätt som kan anses motsvara hens personliga intresse. Således är det i sista hand läkarens uppgift att efter eget omdöme behandla patienten på bästa möjliga sätt. En ställföreträdande beslutsfattare har inte rätt att motsätta sig behandling som ges för att avvärja hot mot patientens liv eller hälsa. Endast patienten själv kan motsätta sig all vård och undersökningar.

MINDERÅRIGA PATIENTER 

Barnets självbestämmanderätt tilltar med åldern. Enligt patientlagen måste en minderårig patients åsikt om vården iakttas när det är möjligt med hänsyn till patientens ålder och utvecklingsnivå. Minderåriga behandlas i samförstånd med patienten om läkaren anser att hen med hänsyn till sin ålder eller utvecklingsnivå är kapabel att besluta om sin vård. En minderårig patient har i detta fall även rätt att förbjuda att personliga uppgifter ges ut till vårdnadshavaren.
 
Om läkaren bedömer att en minderårig patient inte är kapabel att själv besluta om sin vård ska patienten behandlas i samförstånd med hens vårdnadshavare eller annan laglig företrädare. Enligt lagen har en minderårig patients vårdnadshavare eller lagliga företrädare inte rätt att förbjuda behandling av en sjukdom som hotar patientens liv eller hälsa. Föräldrar har med andra ord inte rätt att till exempel vägra blodtransfusion av religiösa skäl om ingreppet kan rädda barnets liv. 

I patientlagen eller annan sjukvårdslagstiftning finns inga åldersgränser för att följa barnets beslutsförmåga och vilja. Barnets förmåga att fatta beslut om sin vård varierar mycket beroende inte bara på hens ålder och utvecklingsnivå, utan även på varför hen vänder sig till sjukvården. Exempelvis omfattar skolhälsovårdsbesöken en hel del situationer som en ung människa kan klara av på egen hand, och hens vårdnadshavare behöver därför inte fatta vårdbeslut. I allvarliga sjukdomar och situationer där behandlingar måste ta stora risker stöds barnets beslutsfattande ofta av hens föräldrar (se Barn och unga, Vaccinationsetik)

PATIENTJOURNALEN OCH ANTECKNINGSSKYLDIGHET 

Patientjournalens roll är att säkerställa behandlingskontinuiteten för patienten. Noggrant journalförda patientjournaler är viktiga särskilt i fråga om långtidssjukdomar: de säkerställer kontinuitet i patientvården även när personalen förändras samt patientens smidiga överföring mellan vårdenheter. Uppgifterna i patientjournalerna är sekretessbelagda personuppgifter. På grund av vårdrelationens konfidentialitet och patientens integritetsskydd måste patientuppgifterna hanteras särskilt omsorgsfullt. För läkaren är det en lagstadgad skyldighet att uppgöra en patientjournal. De uppgifter om för vården relevanta uppgifter som avses i förordningen om journalhandlingar (298/2009) ska journalföras (se Patientjournaler).

Adekvata journalanteckningar ökar både patientens och läkarens rättsskydd. Särskilt anteckningar om vårdbegränsningar måste antecknas noggrant och patientens egen ståndpunkt eller eget samtycke måste införas i journalhandlingarna. Det är också nödvändigt att anteckna om patienten vägrar behandling. Om patientvården måste bedömas i efterhand, till exempel vid misstänkt patientskada eller felbehandling, är patientdokumenten en central informationskälla vid bedömningen. Ur handlingarna utreder man med vems samtycke och hur en behandling genomförts samt vilken information patienten eller hens ställföreträdande beslutsfattare har fått som stöd för sitt beslut. Därtill utreder man vilka slags metoder som övervägts och utvärderats sinsemellan, vilka slags beslut som fattats och hur man följt med patientens tillstånd. Om det saknas anteckningar i patientjournalen kan detta vara till patientens fördel vid övervägande av bevis.

TYSTNADSPLIKT 

Förtroende utgör grundvalen för en hållbar relation mellan patient och läkare. I en vårdrelation som bygger på förtroende ges information om patientens sjukdom, behandling och undersökningar inte enbart utgående från dennes uttryckliga frågor utan också på läkarens initiativ. I en sådan relation kan patienten lita på att läkaren inte olovligt till tredje part yppar sekretessbelagda uppgifter om hens sjukdom och hälsotillstånd (se Tystnadsplikten och undantag från den).