Patienter använder sig av många olika terapier som inte ingår i medicinen. Beroende på ur vilken synvinkel frågan betraktas kan dessa behandlingar kallas alternativa behandlingar, kompletterande behandlingsformer eller kvacksalveri. Det finns ingen skarp gräns mellan medicin och alternativa behandlingar, och i olika kulturer och under olika tider placerar sig behandlingsformerna i varierande fack. Användningen av homeopatiska preparat är exempelvis vitt utspridd och allmänt godtagen bland läkare i flera mellaneuropeiska länder, men inte i Finland. The Standing Committee of European Doctors (CPME) har ansett att läkare bör vara uppmärksamma på den vetenskapliga effekten av de behandlingar som de ordinerar. Behandlingar inom traditionell kinesisk medicin används för nästan alla sjukdomar som läkarvetenskapen känner till, antingen som enda behandling eller i kombination med läkemedelsbehandling. Traditionell kinesisk medicin har beskrivits som bland annat erfarenhetsbaserad alternativ behandling.

Inom medicinen har betydelsen av vetenskaplig dokumentation och forskningens volym ökat betydligt under de senaste årtiondena. Ibland kan en alternativ behandling småningom åtminstone delvis inlemmas i skolmedicinen (till exempel akupunktur). Gränsen är också oklar mellan vissa alternativa behandlingsformer och välbefinnandetjänster, till exempel i fråga om kosmetologisk vård och olika former av massage. Den som erbjuder alternativa behandlingsformer har vanligen inte läkarutbildning, men några läkare har profilerat sig genom att erbjuda vård som inte är allmänt godtagen inom medicinen.

Det finns många orsaker till att patienter använder sig av alternativa behandlingar. Ibland är orsaken ideologisk och grundar sig på patientens livsåskådning (till exempel antroposofi), men patienten kan också vara besviken på behandlingsresultat eller på bemötandet inom den konventionella hälso- och sjukvården. Ibland är det fråga om bristande förtroende för säkerheten vid behandlingar eller rädsla för biverkningar (såsom kritiskhet mot vaccination). Alternativa behandlingar kan också användas som en sista utväg när medicinen inte kan erbjuda ett sätt att läka patienten. Dessutom marknadsförs alternativa behandlingar kraftigt och utan den kontroll som förutsätts av marknadsföringen av medicinska tjänster. Alternativa behandlingar får också mycket publicitet – ofta okritisk sådan – i medierna.

Alternativa behandlingar har i någon mån undersökts med vetenskapliga metoder som även accepterats av skolmedicinen. I fråga om de flesta terapierna finns dock inga forskningsresultat som kunde påvisa nyttan av behandlingen. I vissa fall kan patienten dra nytta av alternativa behandlingar på grund av placeboeffekten eller det naturliga sjukdomsförloppet. Å sin sida saknas på motsvarande sätt kunskap om de eventuella olägenheterna av dessa terapier. Ur medicinsk synpunkt är några terapier förmodligen ofarliga (till exempel mycket utspädda homeopatiska preparat), andra åter potentiellt farliga (till exempel interaktioner med naturpreparat innehållande johannesört). En del företrädare för alternativa behandlingar förhåller sig i princip negativt till att deras behandlingar undersöks med medicinska metoder. Alternativa behandlingar kan också grunda sig på teoretiskt omöjliga eller mystiska tankekonstruktioner, och då går ju inte det för vetenskapen typiska rationella tänke- och argumentationssättet längre att tillämpa. Namnet på vissa alternativa behandlingar använder termen medicin, även om behandlingsformen inte baserar sig på medicin. Forskning kring alternativa behandlingar kompliceras också av att det ofta inte bara handlar om en behandling, utan om en hel livsstil eller världsåskådning.

LÄKAREN OCH ALTERNATIVA BEHANDLINGAR

Det är viktigt att patienten öppet vågar berätta om alla andra terapier hen använder. Därför ska läkaren inte förhålla sig negativt till en patient som använder alternativ terapi utan vinnlägga sig om en så öppen dialog som möjligt. Läkaren ska kunna förklara fördelar och nackdelar med olika behandlingsalternativ för patienten utan att ifrågasätta patientens önskemål, behovet av behandling eller erfarenheter av otillräcklig medicinsk behandling.

Ibland ges läkaren möjlighet att berätta vad hen anser om patientens alternativa behandling, om att den sannolikt är ofarlig, eventuellt skadlig eller sannolikt skadlig, men alltid är det inte möjligt att bedöma riskerna. En öppen dialog gör det lättare att identifiera situationer där en patient planerar att överge en nödvändig medicinsk behandling för att i stället välja en alternativ behandling. Läkaren ska då klart framföra sin uppfattning om risker och nackdelar även om patienten förstås har självbestämmanderätt då det gäller behandlingen. Läkare bör vara medvetna om att vissa patientgrupper är särskilt utsatta för risker i samband med alternativa behandlingar (såsom cancerpatienter, mentalvårdspatienter, patienter med svåra kroniska sjukdomar samt barn).

Vid vård av barn eller andra omyndiga patienter ska läkaren diskutera vårdbesluten med föräldrarna eller en intressebevakare. Om en dylik patients liv eller hälsa uppenbart utsätts för fara till följd av en alternativ behandling eller genom att patienten avhålls från adekvat medicinsk behandling ska nödvändig medicinsk behandling ges oberoende av föräldrarnas eller förmyndarens vilja, vid behov genom att patienten omhändertas av myndigheterna.

Enligt läkareden ska en läkare endast använda metoder vars nytta påvisats genom medicinsk forskning eller erfarenhet. Lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården förutsätter också att man i yrkesverksamheten tillämpar allmänt godtagna och välgrundade erfarenhetsbaserade förfaringssätt.

För enskilda patienter kan läkare på basis av klinisk autonomi överväga även andra behandlingar än de vanligen rekommenderade, om patientens hälsa eller andra omständigheter kräver det. Valet bör dock alltid baseras på evidens, förväntad effektivitet och säkerhet samt på patientspecifika fördelar och nackdelar. Orsaken till att avvika från allmän praxis måste vara medicinskt motiverad och dokumenterad.

Den enskilda läkarens auktoritet bygger i stor utsträckning på förtroendet för hela yrkeskåren. Ett sådant förtroende grundar sig på att läkare tyr sig till behandlingar som visat sig ha effekt. Då patienten uppsöker en läkare måste hen kunna lita på att läkaren använder sig av metoder som inom den vetenskapliga referensramen visat sig vara de bästa. Enligt Valviras anvisningar fungerar en person som tillhandahåller alternativa behandlingar inte som yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården, trots att personen har en sådan utbildning. En yrkesutbildad person som genomför alternativa behandlingar ska i tillhandahållandet av sådana tjänster säkerställa klienternas medvetenhet om att de behandlingar som ges inte utgör medicinsk vård och behandling.

I Läkarförbundets rekommendation om läkarens förhållning till alternativa behandlingar konstateras att en läkare som använder metoder som räknas till alternativa behandlingar inte får göra det under yrkestiteln läkare eller marknadsföra det som läkarverksamhet. Om en läkare märker att en kollega erbjuder alternativa behandlingar bör kollegan ta hänsyn till Finlands Läkarförbunds rekommendation. Dessutom måste man komma ihåg att ofarliga men onyttiga behandlingar också tär på hälso- och sjukvårdens begränsade resurser.

LÄS MER
The Standing Committee of European Doctors (CPME):s ställningstagande om kompletterande och alternativa behandlingar: https://www.cpme.eu/cpme-position-paper-on-complementary-and-alternative-treatments/
Hietanen P. Turhaa toivoa. Duodecim 2017;133 (22):2088–9.
Läkarförbundets rekommendation om läkarens förhållning till alternativa behandlingar 14.12.2017. https://www.laakariliitto.fi/laakarin-tietopankki/kuinka-toimin-laakarina/suositus-laakarin-suhtautumisesta-uskomushoitoihin/
Louhiala P. There is no alternative medicine. Medical Humanities 2010;36:115–117.
Luukkanen P, Louhiala P. Vaihtoehtohoidot ja etiikka. Finlands Läkartidning 1999;54:3887–89.
Mäki K. Ihmiskäsitykset sairaus– ja hoitokäsitysten taustalla. Finlands Läkartidning 2003;58:1933–34.
Ryynänen O-P, Myllykangas M. Paramedikalisaatio. Duodecim 2003;119:1874–80.
Salminen V. Syövän vaihtoehtohoidot. Duodecim 2017; 133 (22): 2102-9.