Med livstestamente avses en av patienten på förhand uttalad vilja om sin vård i det fall att hen inte själv förmår uttrycka sin vilja i vårdsituationen. Ett livstestamente kan vara antingen skriftligt eller muntligt. Ett muntligt givet livstestamente antecknas i journalhandlingarna som del av en förutseende behandlingsplan för livets slutskede. I sitt livstestamente kan patienten förbjuda livsförlängande vård i en situation där den sannolikt bara förlänger lidandet. Hen kan också framföra önskemål om aktiv vård. Ett i livstestamentet uttryckt nekande till livsförlängande vård binder läkaren och övrig vårdpersonal och styr också de anhörigas beslut, såvida det inte finns ett motiverat skäl att förmoda att patientens vilja skulle ha ändrats. Enligt lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) ska vården och behandlingen ges i samförstånd med patienten, och för viktiga vårdbeslut krävs patientens uttalade samtycke. Om patienten tidigare på ett giltigt sätt uttryckt sin bestämda vilja får hen inte ges vård i strid med denna viljeförklaring. Å sin sida kan en patient inte kräva en behandling som inte är medicinskt motiverad.

HUR UPPGÖRS ETT LIVSTESTAMENTE?

Om patienten önskar uttrycka sin bestämda vilja i fråga om vården ska enligt social- och hälsovårdsministeriets förordning om journalhandlingar (298/2009) en tydlig anteckning om detta göras i journalhandlingarna och bekräftas av patienten. Samtidigt ska man anteckna vilket slags rapport patienten fått om följderna av livstestamentet. I journalhandlingsförordningen nämns dessutom hur patientens vårdtestamente vid behov kan ändras. Om patienten har registrerat sitt livstestamente på Mina Kanta-sidorna kan hen ändra och komplettera detta när hen vill. Den uppdaterade versionen sparas i realtid och finns genast till hälso- och sjukvårdens förfogande.

Ett livstestamente behöver inte följa någon given mall. Färdiga mallar för livstestamenten finns bland annat på Terveyskirjastos, Institutet för hälsa och välfärds samt Minnesförbundets, många sjukvårdsdistrikts och kommuners webbplatser. Det är bra att ange ett datum för granskning av livstestamentet i journalhandlingen eller på Mina Kanta-sidorna. Det finns inga föreskrifter om livstestamentets giltighetsperiod. Patienten kan när som helst återkalla livstestamentet. Utöver livstestamentet kan man framföra önskemål om omsorgens innehåll, med andra ord ett omsorgstestamente, som i motsats till ett livstestamente inte är juridiskt bindande. Om livstestamentets författare är osäker på vilka saker som kan ingå i livstestamentet kan en läkare eller något annat hälsovårdsproffs vägleda hen.

Gemensamt för mallarna är att personen kan förbjuda konstgjord förlängning av livsfunktionerna då sjukdomens prognos är dålig och en förlängning av livet skulle bara innebära förlängt lidande.  Alternativt kan hen meddela att hen i alla situationer vill ha all medicinskt befogad vård som förlänger livet.  Det är också möjligt att i livstestamentet utse någon närstående till sitt ombud i frågor som gäller vården (se Rättshandlingsförmåga och intressebevakning). När livstestamentet skrivs är det få som vet vilka slags frågor som behöver avgöras under testamentets giltighetstid. Många mallar har plats för fritt formulerad text där testatorn kan anteckna noggrannare önskningar om sin vård.

I livstestamenten nämns ofta sådant som också annars ingår i god vårdpraxis. Att upprätthålla livsfunktionerna på konstgjord väg är oetiskt om det förlänger patientens lidande. Optimalt dokumenterar ett livstestamente dock testatorns egna värden för både vårdpersonalen och de närmaste anhöriga, vilket kan göra det lättare att besluta både om vårdlinjer och i enskilda vårdbeslut.

Det största problemet med livstestamenten är att de är så allmänt hållna. Då testamentet ska följas är det inte alltid självklart vad testatorn har menat med t.ex. ”ett funktionsdugligt och självständigt liv”. Patientens uppfattning om upprätthållande av livsfunktioner och konstgjord förlängning av livet, som kan avvika från vårdpersonalens uppfattningar. Enligt mångas mening kan detta inbegripa bland annat artificiell nutrition och intravenös vätsketillförsel, antibiotikakurer, blodtransfusioner och syregivning.

Om livstestamentet skrivs när en patient redan drabbats av en sjukdom vars förlopp åtminstone i stora drag kan förutspås kan testamentet skrivas mer detaljerat, varvid det också är lättare att tolka. Det faller sig naturligt att diskutera ett livstestamente när man gör en förutseende plan för vård i livets slutskede. Då kan man i livstestamentet ta ställning exempelvis till vårdlinjer eller avgränsning av vården, såsom till återupplivning eller sondmatning.  Om patienten i sitt livstestamente har tagit ställning till frågan, fattas besluten med respekt för detta.  Ett livstestamente kan vara särskilt viktigt då de anhöriga och läkarna är oense om vården. Om patienten då har ett entydigt livstestamente är det det som följs. Då den medicinska tekniken och vårdmetoderna ständigt utvecklas, är det möjligt att patienten har en föråldrad uppfattning om hur en sjukdom kan behandlas.  Då måste man fråga sig om patientens vilja om vårdens mål kanske ändrats.

Ett livstestamente kan ha speciellt stor betydelse då de anhöriga och läkarna är oense om vården. Om patienten då har ett entydigt livstestamente är det det som följs. I annat fall sker vården medicinskt motiverat och i enlighet med patientens värden.

LÄS MER
Flygar M. Hoitotahto – kenen tahto. Finlands Läkartidning 2008;63:2766–68.
Saarelma K. Miksi kuoleminen kielletään. Finlands Läkartidning 2008;63:4558–62.
Sariola S. Asenteissa vielä muokattavaa, että hoitotahto toteutuu. Finlands Läkartidning 2008;63:1481–83.
Laakkonen M-L, Pitkälä K, Strandberg T, Tilvis R. Hoitotahto iäkkäiden elämän loppuvaiheen hoidon suunnittelussa. Finlands Läkartidning 2006;61:5179–83.
Laaksovirta H. Vakavasta sairaudesta keskusteleminen potilaan ja omaisten kanssa. Lääketieteellinen aikakausikirja Duodecim 2017;133(11):1076-80.
Louhiala P. Ongelmallinen hoitotahto. Finlands Läkartidning 2003;58:4385–86.
Halila R, Mustajoki P. Hoitotahto – käytännön ohjeita. Lääkärikirja Duodecim 28.5.2012. www.terveyskirjasto.fi