Enligt lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården har en läkare rätt att ordinera läkemedel, genomföra undersökningar och ge behandling till vilken patient som helst. Förutom i nödsituationer och förstahjälpssituationer är det nödvändigt för en läkare att bedöma situationen noggrannare om den person som behöver behandling eller ett läkarutlåtande är en anhörig eller annan närseende, eller om hen avser att behandla sig själv.

Patient-läkarrelationen är professionell och definieras av en lång tradition av etiska regler och professionen. Personliga känslor måste hållas åtskilda från yrkesrollen. Ett emotionellt band till patienten stör objektiviteten och kan leda till sämre behandling eller felaktiga beslut. Särskilt vid krävande operationer kan läkarens känslomässiga band till patienten snedvrida bedömningen och försämra fokus. Därför rekommenderas, att läkaren inte opererar en anhörig. Det är bättre att överföra vårdansvaret till en kollega. Det finns goda grunder till att skilja på yrkes- och privatlivets roller.

Läkaren kan behandla en närståendes vardagliga mindre sjukdomar, symtom och till exempel vanliga infektioner. Det är bra att komma ihåg att anhöriga eller närstående också har rätt till god vård och det mentala stöd som läkaren ger som anhörig. Nödvändiga laboratorieundersökningar eller bilddiagnostiska undersökningar får inte lämnas ogjorda. Det är bättre att behandla kroniska sjukdomar på mottagningen än hemma i köket. Det finns skäl att ta hand om psykiatriska sjukdomar och medicineringar på ett adekvat vårdställe. I synnerhet när man ordinerar HCI-läkemedel till en anhörig måste man vara avhållsam och följa tillsynsmyndigheternas rekommendationer. Vid tillsynen av yrkespersoner uppdagas fall där anhöriga pressat en läkare att ordinera osakliga läkemedel.

För vården av anhöriga gäller samma etiska och juridiska regler och föreskrifter som för behandling av andra patienter. Vård av anhöriga kräver även en noggrann anamnes, förtrogenhet med den tidigare sjukberättelsen och tillräcklig utredning av klinisk status. Anteckningar i journalhandlingar bör göras även om de gäller vård av ett eget barn eller en granne. Detta är nödvändigt med tanke på patientsäkerheten och läkarens rättsskydd. Utan anteckningar i journalhandlingarna syns inte uppgifterna i Mina Kanta-arkivet heller. Alla patienter är problematiska att behandla utan tidigare patientdata. Om följden är ett vårdfel eller en patientskada vågar eller vill kanske inte en anhörig ansöka om ersättning.

En legitimerad läkare har omfattande rättigheter och autonomi. Men när man behandlar anhöriga måste man komma ihåg jävsfrågor och god administrativ praxis. Detta är nödvändigt särskilt i fråga om ekonomiska intressen och/eller tillståndsfrågor. En läkare bör avstå från att skriva ett läkarutlåtande till en anhörig till exempel för en pension, en skjutvapenlicens, ett intressebevakningsutlåtande, sjukledighet, ett försäkringsuttalande eller liknande. I praktiken kan en myndighet eller arbetsgivare vägra att godkänna ett medicinskt utlåtande som en läkare skrivit om en anhörig (se Läkarens jäv).

Läkaren har rätt att sätta sig i patientens position och få undersökningar, behandlingar och kontroller i enlighet med behandlingsrekommendationerna, så det är skäl att behandla hens egna sjukdomar på ett adekvat vårdställe (se Läkarens arbetsförmåga, läkaren som patient). Så kallade korridorkonsultationer bör inte användas vid behandling av allvarliga eller kroniska sjukdomar, vare sig det är fråga om kollegor, familjemedlemmar eller en själv. Läkaren ska inte ordinera HCI-läkemedel till sig själv, utan uppsöka en annan läkare för behandling.