Professioner har utvecklats genom årtusenden bland annat inom gillen och universitet och bildar kärnan för skråväsendet. Medlemmarna av en profession svetsas samman av sin gemensamma utbildning och sina yrkesmässiga kunskaper och färdigheter samt av en gemensam värdegrund. Dessa betjänar både individerna och samhället. Med professionalism avses de yrkesetiska förpliktelser som professionens medlemmar lever upp till samt de rättigheter som hör till yrkesutövningen. Professionalismen kan ses som en oskriven överenskommelse mellan professionen och samhället (se Etik och profession).

LÄKARPROFESSIONENS VÄSEN

Läkarna har traditionellt förbundit sig att efter bästa förmåga hjälpa varje patient. Detta är än idag professionens viktigaste etiska princip.

Läkarprofessionens viktigaste kännetecken är:

• Hög yrkesskicklighet som kontinuerligt upprätthålls och utvecklas.
• Altruism, det vill säga att sätta det egna intresset i andra hand jämfört med patientens intresse.
• Höga etiska och moraliska principer (bland annat tystnadsplikten).
• Respekt för humana värden (bland annat empati, oavhängighet, tillförlitlighet, vilja att hjälpa).
• Främjande av social rättvisa (bland annat att främja jämlikhet och motarbeta diskriminering).

Läkarprofessionen har också rättigheter som samhället godkänt eller fastställt:

• Rätt att ställa diagnos och ordinera behandling och därför vid behov rätt att inkräkta på patientens fysiska och psykiska integritet.
• Rätt att ta in en patient på sjukhus och att skriva ut en patient från sjukhuset.
• Respekt för hela yrkeskårens och dess enskilda yrkesutövares autonomi.
• Skälig lön och samhällelig prestige.

SAMHÄLLELIGA FÖRÄNDRINGAR SKAPAR TRYCK PÅ PROFESSIONALISMEN

Den traditionella professionalismens framtid är hotad till följd av samhällets förändringar, den medicinska utvecklingen och trender inom själva professionen. Den tekniska utvecklingen har skapat nya behandlingsmöjligheter och kostnadstrycket i vården har ökat. Människor har tillgång till enorma mängder information och ibland orimliga förväntningar på medicinens möjligheter att lösa problem (se Medikalisering, Konsumism).

Mellan läkaren och patienten har det dykt upp yttre faktorer som försvagar den kliniska autonomin och patient-läkarrelationens förtroendefulla karaktär: beslutsfattare som kräver sparåtgärder, lagstiftning som smular sönder förtroendet (olika anmälningsplikter och anmälningsrättigheter) samt intressegrupper som driver kommersiella intressen eller andra frågor som inte faller inom hälsofrämjandet.

Den kanske viktigaste förändringen är att läkarens traditionella roll som yrkesutövare ersatts av rollen som tjänsteman vid en organisation. Denna tjänstemans arbete försöker man reglera allt minutiösare, vilket försvagar den professionella autonomin (se Juridifiering av läkararbetet). Så har det uppstått ett lojalitetsproblem: läkaren måste fundera om hen med stöd av sin traditionella yrkesetik ska vara lojal mot sina patienter eller i sin tjänstemannaroll lojal mot organisationen, staten eller någon annan aktör som står för vårdkostnaden? Detta är mest problematiskt i situationer där läkaren, i samband med behandlingen av samma patient å ena sidan är behandlande läkare och å andra sidan oberoende specialist. För att säkerställa objektivitet har man ansträngt sig att hålla dessa roller åtskilda (se Försäkringsmedicin, Fängelseläkare). Förändringen tär på yrkeskårens enighet. I samma riktning verkar typiska tidstrender inom professionen, såsom mindre bundenhet till arbetet samt en betoning på individuella och ekonomiska värden på bekostnad av kallet.

Professionalismen är central för läkarens viktigaste uppgift – att behandla patienten. Den garanterar också att samhället får högklassiga och etiskt hållbara hälso- och sjukvårdstjänster av sina läkare. För att professionen ska bestå måste dess medlemmar förbinda sig till en gemensam syn på diagnostik av sjukdomar, genomförande av behandlingar och den läkaretiska värdegrunden. Vi måste slå vakt om professionalismen och samtidigt beakta förändringarna som sker med tiden. För de medicinska fakulteterna och det kollegiala uppförandet är det en viktig uppgift att undervisa studenterna i professionalismens begrepp och betydelse samt förmedla värden genom att föregå med gott exempel.

KOLLEGIALITET

Kollegialiteten stöder både läkarprofessionen och den kliniska autonomin. Ett centralt element i kollegialiteten är yrkeskårens interna kontroll och självreglering. Kollegialitet har värderats högt allt sedan antiken, och Hippokrates ursprungliga ed jämställer yrkesbröder med familjemedlemmar. Enligt eden ska läkaren ära den som lärt läkaren hens konst lika högt som sina föräldrar, och lärarens söner ska hen anse som sina bröder och undervisa dem i läkarkonsten. Dessutom förbinder sig läkaren även att ge all behövlig undervisning till dem som avlagt skriftlig ed enligt läkarsed.

Med förändringarna i samhället har både professionens betydelse och den enskilde läkarens kliniska autonomi försvagats. Kollegialitetens öde är likafullt i läkarkårens egna händer. Att värna om kollegialiteten är ett viktigt sätt att bibehålla professionen och professionalismen.

Världsläkarförbundet (WMA) förnyade den hippokratiska eden med sin Genèvedeklaration år 1949. Deklarationens värde understryks av att den förblivit oförändrad fram till år 2017, då WMA antog dess förnyade form. Dess betydande förändringar gäller läkarens löfte att även ta hand om sin egen hälsa och sitt eget välbefinnande. Därtill ändrades den traditionella respekten för läraren till respekt för kollegan oavsett hens ställning. I den läkared som tillämpas i Finland lovar läkaren att alltid bistå sina kolleger i vården av deras patienter då de ber om det.

Kollegialitetsprincipen i läkaryrket har en solid, praktiskt dikterad grund. Läkarens egna erfarenheter är alltid begränsade och redan under antiken var det viktigt att kunna ta lärdom av andras erfarenheter. Den här aspekten har framhävts i och med den ökade medicinska specialiseringen. Specialiteterna är allt snävare och vården av en patient kan förutsätta samarbete mellan flera läkare. Då är det viktigt att samarbetet löper smidigt och med uppskattning och respekt för kollegerna. Oenighet mellan läkare gällande genomförande av vården väcker otrygghetskänslor hos patienten och bidrar inte till att bevara läkarnas anseende i samhället. I sådana situationer bör ärendet primärt behandlas läkare emellan.

Finlands Läkarförbund har utfärdat egna kollegialitetsregler. Finlands Tandläkarförbunds kollegialitetsregler ingår i förbundets etiska riktlinjer. Riktlinjerna syftar till att upprätthålla en värdig anda och god kollegialitet samt ett sakligt beteende som betonar god sed inom landets läkarkår. I reglerna nämns särskilt att deras syfte inte är att skydda läkare mot utredning och följder av bristande yrkesskicklighet, felaktiga metoder eller missbruk. Sådana handlingar ska förstås som okollegialt uppträdande.

Kollegialitetsreglerna förutsätter att en läkare ingriper om hen konstaterar att en kollega gör sig skyldig till ett felaktigt handlingssätt. Enligt reglerna ska läkaren då direkt och utan dröjsmål reda ut frågan med sin kollega och försöka visa förståelse också för kollegans synpunkter. Om detta inte leder till resultat ska läkaren diskutera ärendet med kollegans överordnade eller anmäla ärendet till Finlands Läkarförbund eller när det gäller en tandläkarkollega, till Finlands Tandläkarförbund. Reglerna påminner om att meningsskiljaktigheter i allmänhet kan biläggas om parterna bemödar sig om att förstå varandras synpunkter.

Att upptäcka att man i en kollegas verksamhet identifierar ett problem som är till skada för hens läkararbete och att försöka hjälpa hen att lösa det är också ett utslag av kollegialitet. En kollegas sjukdom, missbruksproblem eller nedsatta prestationsförmåga på grund av någon annan orsak är omständigheter som man bör ingripa i. Det ligger både i patienternas och i professionens intresse. På arbetsplatserna ansvarar cheferna för att rätta till missförhållanden, och de måste informeras om problem. I stället för förtäckta ordalag och vaga antydningar ska man tala öppet men med tillräcklig finkänslighet.

Situationer som ställer kollegialiteten på prov uppstår bland annat i samband med tjänsteval, konkurrens om patienter och inom publikationsverksamhet. Nya arbetsformer utmanar också kollegialitet.

Enligt kollegialitetsreglerna får en läkare inte sprida eller upprätthålla en felaktig uppfattning om sin egen eller sina kollegers kompetens, och det är också olämpligt att inför en patient klandra en kollegas verksamhet. En läkare får inte i sin verksamhet eller i sina publikationer som egen merit presentera ett forskningsresultat som i avgörande grad uppnåtts med hjälp av en eller flera kollegers insatser eller sakkunskap. Därför rekommenderas att läkare som inleder ett forskningsarbete tillsammans med kolleger att först komma överens om respektive läkares roll i projektet och hur författarna ska presenteras i publikationer. (se Medicinska publikationer)

En äldre och mer erfaren läkares förståelsefulla och stödjande inställning till en student eller en ung, ännu oerfaren och osäker läkare i början av sin karriär är kollegialitet när den är som bäst. För sin del behöver en mer oerfaren läkare förstå att en mer erfaren kollega har många ansvarsområden, varvid hen kanske inte alltid omedelbart kan hjälpa. Kollegernas förtroendefulla och respekterande inställning till varandra på arbetsplatsen bildar kärnan i kollegialiteten. Alla har någonting att både ge och få av varandra: den äldre är en förebild för den yngre, den yngre förhoppningsvis en inspiratör för den äldre. Situationer där en ung jourläkare ber om råd av en läkare i bakjour kan ofta vara problematiska. Med tanke på vårdkvaliteten och patientens säkerhet är det viktigt att en oerfaren studerande eller läkare i jouren med tillit och utan rädsla för osaklig kritik kan be om hjälp av en kollega i en situation som hen upplever att hen inte klarar ensam.

Människornas trygghetskänsla stärks av förtroendet för samhällets grundläggande strukturer, och läkaryrket och läkarna bildar en viktig del av dessa strukturer. Kollegialt uppträdande läkare emellan skapar trygghet, och därför bör varje läkare uppmärksamma detta. Ett särskilt ansvar vilar på de läkare som undervisar i medicin. Genom sitt eget exempel och sin undervisning måste de skapa en grundval för kollegialt uppträdande.

God kollegialitet säkerställer klinisk autonomi för läkare. En ung läkare får hela yrkets uppskattning och förtroendekapital till sitt förfogande när hen bär en vit jacka för första gången. Hen behöver inte skaffa det enbart genom sitt eget arbete under en lång tidsperiod.

LÄKAREN OCH SAMVETSFRIHETEN

Utgångspunkten för hälso- och sjukvården är att patienterna erbjuds tillräckliga och lagenliga under alla omständigheter och i alla regioner, med respekt för patienternas kultur och övertygelse. Läkaren har också rätt till sin egen övertygelse, och i vissa situationer till samvetsfrihet. På basis av denna kan läkaren vägra utföra vissa ingrepp som är problematiska ur läkaretiskt perspektiv. Att hålla sig till en läkares samvetsfrihet får inte äventyra patientens rätt att få den vård patienten behöver eller påverka den medicinska rådgivning som ges till patienten eller gemensamt överenskomna behandlingslinjer. Professionalismen och kollegialiteten förutsätter att läkaren på ett så tidigt stadium som möjligt funderar på om hens kultur eller övertygelse kan medföra eventuella begränsningar då hen väljer specialitet eller arbetsfält (se Förebyggande och avbrytande av graviditet, Omskärelse av pojkar).

Finlands Läkarförbund har gett en rekommendation om tillämpningen av samvetsfriheten, som säger att en läkare ska informera sin chef och närmaste kolleger om sin avsikt att utöva samvetsfrihet för vissa ingrepp. Vid behov bör även övriga anställda och patienter informeras om det påverkar till vilken läkares mottagning patienten söker sig. Om läkarens övertygelse inte tillåter hen att delta i organisationen eller genomförandet av ett ingrepp bör ärendet hanteras med hjälp av arbetsledning och kollegiala medel samt genom att göra upp ett verksamhetsdirektiv för hur arbetsuppgifterna ska fördelas lika. En läkare har inte rätt att vägra göra ett ingrepp som räddar patientens liv eller hälsa, även om det strider mot hans eller hennes övertygelse. Kännedomen om utövande av samvetsfrihet får inte leda till diskriminering av arbetstagare eller arbetssökande. I en anställningsintervju kan man emellertid fråga om eventuella begränsningar för utförandet av arbetsuppgifter.

LÄS MER
Cruess S R, Cruess R L. Professionalism must be taught. BMJ 1997;315:1674–7.
Medical Professionalism Project. Medical professionalism in the new millennium: a physicians charter. Lancet 2002;359:520–2.
Pasternack A. Lääkärintyö muuttuu - miten käy profession? Duodecim 2003;119:689–90.
Finlands Läkarförbunds rekommendation om tillämpning av samvetsfrihet i studier och på arbetsplatser: https://www.laakariliitto.fi/laakarin-tietopankki/kuinka-toimin-laakarina/omantunnonvapauden-soveltaminen/
Finlands Läkarförbund. Läkarens kollegialitetsregler. https://www.laakariliitto.fi/site/assets/files/5371/lakarens_kollegialitetsregler_991211.pdf
Finlands Tandläkarförbund. Etiska regler. https://www.hammaslaakariliitto.fi/fi/tyoelama/hammaslaakarin-etiikka/eettiset-ohjeet#.X3INGhdS9-U