De flesta läkarna arbetar inom olika vårdorganisationer och allt färre som helt självständiga yrkesutövare. Hälso- och sjukvården organiseras numera på flera olika sätt och gränsen mellan den privata och den offentliga sektorn har blivit mer diffus, bland annat till följd av utlokalisering, köptjänster samt bildandet och bolagiseringen av kommunala affärsverk. Läkarna arbetar också allt oftare med olika sakkunniguppdrag utanför vårdbranschen, och inte alls med patienter. Patienten och läkaren kan rätt sällan enbart sinsemellan besluta om de behandlingar patienten får eftersom de allt oftare måste beakta också olika ”tredje parter” och deras åsikter. När läkaren sköter patienter är läkaretikens grundprinciper desamma oberoende av organisation. Olika organisationer ställer dock olika ramvillkor för verksamheten.

I takt med att privatiseringen och andra liknande sätt att organisera verksamheten blir allmännare inom hälso- och sjukvården ökar behovet av att ge akt på frågan om läkarens eventuella jäv. Att läkarna är opartiska är viktigt med tanke på vårdsystemets trovärdighet och för att garantera rättvisan. När läkaren fungerar som sakkunnig, till exempel då hen skriver utlåtanden, framhävs kravet på läkarens opartiskhet.

I det här avsnittet behandlas de förändrade relationerna mellan det privata och det offentliga vårdsystemet, läkarens jäv, förhållandet till läkemedelsindustrin, marknadsföring av läkartjänster samt principerna för hur man skriver utlåtanden. Av de olika verksamhetssektorerna granskas läkarna inom försäkringsbolagen, företagshälsovården, fångvården och Försvarsmakten.