Enligt lagen om smittsamma sjukdomar (1227/2016) är det nationella vaccinationsprogrammet frivilligt för den enskilda individen. Statsrådet kan särskilt besluta om obligatoriska vaccinationer för att förebygga spridning av en smittsam sjukdom som kunde orsaka betydande skada för befolkningen eller en del av den. Obligatoriska vaccinationer kan även begränsas till en specifik del av befolkningen, till en specifik grupp eller till en viss åldersgrupp.

I 48 § i lagen om smittsamma sjukdomar stadgas om vaccination av anställda och studerande för att skydda patienter. Enligt lagen får de som har ett bristfälligt vaccinationsskydd bara av särskilda skäl arbeta i klient- och patientutrymmen vid verksamhetsenheter inom socialvården och hälso- och sjukvården där man vårdar klienter eller patienter som medicinskt sett är utsatta för allvarliga följder av smittsamma sjukdomar. Anställda och studerande som deltar i praktik ska ha ett skydd mot mässling och vattkoppor antingen via vaccination eller via genomgången sjukdom. Dessutom förutsätts det att anställda är skyddade mot influensa via vaccination och att den som arbetar med spädbarn har vaccinerats mot kikhosta. Denna bestämmelse gav upphov till en hel del debatt och motstånd. Efter en övergångsperiod trädde den i kraft i mars 2018, varefter särskilt täckningen av influensavaccinationer avsevärt förbättrats bland vårdpersonalen. Strikt efterlevnad av bestämmelsen ledde till åtskilliga klagomål till riksdagens justitieombudsman. Dessa löstes oftast till klagandens fördel.

Tyvärr har framgångarna med vaccinationer också vänt sig mot dem själva. Insjuknandet och dödligheten i många sjukdomar har utplånats ur det kollektiva minnet, och i stället har vaccinens (oftast mycket lindriga) skadliga effekter hamnat i rampljuset. Vacciner har skadeverkningar liksom alla läkemedel, men är godkännbara så länge dessa är avsevärt mindre än skadorna av den sjukdom som vaccinet ger skydd mot. Om kostnads-nyttoförhållandet blir negativt måste det gå att avstå från vaccination. Detta gjorde man på 2000-talet, då tuberkulosbekämpningen övergick från BCG-vaccinationer inom det allmänna vaccinationsprogrammet till BCG-vaccination av riskgrupper.

Till skillnad från andra läkemedel kan ett vaccin också ge skydd för ovaccinerade individer. Då talar man om flockimmunitet. Alla vaccin ger inte flockimmunitet (såsom till exempel stelkrampsvaccin). Reproduktionstalet (R0-talet) och vaccinets effektivitet avgör hur stor del av befolkningen som måste vaccineras för att uppnå flockimmunitet. Om man eftersträvar flockimmunitet genom omfattande vaccination av befolkningen skapas samtidigt ett nytt problem: har man då kränkt individens autonomi?

Vi vet vad det skulle hända om vi upphörde med vaccinationerna. Finlands nuvarande vaccinationsprogram hindrar årligen tusentals dödsfall och tiotusentals svåra komplikationer. Beroende på patogen finns det svåra följdsjukdomar, såsom dövhet, sterilitet, olika neurologiska symptom samt andningsförlamning. En svagare vaccinationstäckning är farlig, då sjukdomsalstraren kan återvända till samhället. Så har det skett till exempel för mässlingens del.

Syftet med vårt vaccinationsprogram är att maximera nyttan av vaccinen genom att förebygga incidensen och/eller dödligheten i alla åldersgrupper, att minimera vaccinens skadeverkningar och att respektera patientens eller hens förmyndares rätt att själv besluta om sina egna eller sitt barns vaccineringar. När man införskaffar ett nytt vaccin till det nationella vaccinationsprogrammet tar man alltid hänsyn till sjukdomsbördan (sjukdomens allvarlighetsgrad, sjukdomsrisk), vaccinets skyddande effekt, biverkningar på individ- och befolkningsnivå samt vaccinationens kostnadseffektivitet.

VACCINATION AV BARN

I länder där vaccinationstäckningen är god är risken att insjukna i en sjukdom som utrotas genom vaccination ofta låg och föräldrarna kan vilja lämna sitt barn ovaccinerat. Bakom vaccinationsvägran finns ofta ideologiska skäl. Det är dock mycket få människor som helt vägrar vaccinationer, cirka en procent av alla föräldrar. Däremot är det vanligare med tveksamhet; i ett enormt informationsflöde kan det vara svårt för föräldrarna att avgöra om det är bättre att vaccinera eller inte vaccinera barnet.

Barnets vårdnadshavare kan vara oense om vaccination av barnet. I sina avgöranden (4640/4/09 och 5294/2/13) har justitieombudsmannen ansett att svininfluensavaccinationen eller HPV-vaccinationen inte gällt en sådan rutinåtgärd som kräver endast en vårdnadshavares samtycke. I patientlagen finns ingen lösning på en situation där vårdnadshavarna för ett barn som inte kan besluta om sin egen vård är av olika åsikt. Ombudsmannen har ansett att lagstiftningen bör preciseras i detta avseende.

Att låta bli att vaccinera barnet ökar inte bara barnets egen risk att utveckla sjukdomen, utan även risken för epidemier i en situation där befolkningens immunitet är allmänt försvagad. Att förbygga sjukdomar genom vaccination väcker också etiska frågor: är det rätt att göra ingrepp i en frisk kropp som annars kanske aldrig möter den sjukdomsalstrare som vaccinet ska ge skydd mot?

På basis av riskanalyserna är vaccinens fördelar överlägset fler än nackdelarna. Läkaren bör i mån av möjlighet uppmuntra föräldrarna att acceptera vaccinationerna. Barn bör inte vaccineras mot föräldrarnas vilja, utom om ett barn med egen beslutsförmåga själv vill det, såsom har skett till exempel vid HPV-vaccinationer.

VACCINATIONER OCH PROFESSIONENS ANSVAR

De som jobbar inom hälso- och sjukvården är skyldiga att skydda och hjälpa patienterna. Ett sätt att göra det är att personalen själv låter sig vaccineras mot influensa, vilket skyddar patienterna från smitta från personalen. Trots vetenskaplig evidens att personalvaccination skyddar patienten har de frivilliga vaccinationerna inte alltid lyckats optimalt. 48 § i lagen om smittsamma sjukdomar syftar till att åtgärda situationen och har lyckats med detta: tidigare har influensavaccinations genomsnittliga täckning på 40 procent av personalen stigit till över 90 procent inom den specialiserade sjukvården. Läkarna bör visa gott exempel, försvara vaccinationernas täckning och låta sig själva vaccineras för att skydda patienterna.

 

 

LÄS MER
Artama M, Nohynek H. Valtakunnalliset terveysrekisterit rokoteturvallisuuden arvioinnissa. 1–2/2019. http://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2019041011766
ETENE:n kannanotto: Kansalaisten rokote-epäröinti: Kuinka vahvistaa rokotemyönteisyyttä? 2019.
Salo H, Kilpi T. Kansallinen rokotusohjelma - kansanterveyden ja talouden menestystarina; Duodecim 2017;133(10):977-83.
Sivelä J, Launis V, Jääskeläinen S, Puumalainen T, Nohynek H. Rokotuskriittiset. Finlands Läkartidning 2018;73:648–52.