Medicinens etik tillför det medicinska beslutsfattandet ett etiskt sätt att argumentera. Läkaretiken aktualiserar frågor kring patientens och läkarens värderingar, rättigheter och skyldigheter och ingår i det vardagliga patientarbetet under läkarens hela verksamma yrkeskarriär. Studier i etik hjälper läkaren att identifiera etiskt utmanande situationer och att handla så rationellt och professionellt som möjligt. Varje läkargeneration har i sitt arbete med patienterna stött på liknande problem, men lösningarna kan förändras med tiden. Således förändras etiskt acceptabel verksamhet med tiden, och därtill tillför varje tidsperiod också nya etiska vårdproblem. Om verksamheten saknar en stark etisk grundval kan professionens godkännbarhet äventyras, med risk för att den enskilda läkaren blir utmattad eller cynisk i sitt arbete. 

Läkaretiken är gemensam för professionen världen över och förenar därmed världens läkare både som individer och som profession. Läkaretiken ger även ett starkt stöd för behandling av enskilda patienter och stöder enskilda läkares arbetstrivsel och ork på arbetet.

LÄKARETIKEN VÄXER FRA 

De etiska principerna har redan i 2 500 års tid varit en del av läkarens arbete. Enligt Hippokrates ed är det läkarens skyldighet att arbeta för patientens bästa, att aldrig vålla patienten skada och att bevara och skydda patienternas förtroende och patienthemligheterna. Läkarens primära skyldighet har genom tiderna varit att ge patienterna den bästa möjliga vården. 

Talrika regenter har redan tidigt försökt påverka läkarkårens verksamhet genom olika direktiv. De äldsta kända bestämmelserna som reglerat läkarnas rättigheter och skyldigheter ingår redan i Babyloniens konungs Hammurabis lag (1792–1750 f.Kr.). Den innehöll också straff för dödsfall och andra vårdfel som förorsakats av läkare på grund av ovarsamhet eller oskicklighet. Detta regelverk är över tusen år äldre än de äldsta läkaretiska regler vi känner till. 

Läkaretiken utvecklas med tiden och nya behandlingsmetoder ger nya etiska frågeställningar. Den historiska läkaretiken koncentrerade sig på kliniska problem förknippade med vården av enskilda patienter. Läkarna har därigenom kunnat basera sina vårdbeslut på sitt eget samvete, sin intuition, sina egna erfarenheter och god medicinsk praxis. Medicin baserad på naturvetenskaplig forskning är ganska ung. Den historiska läkaretiken koncentrerade sig också mer på frågor som numera närmast betraktas som hörande till läkaretiketten. Hit hör till exempel hur man konsulterar andra läkare, hur man bemöter patienter och kolleger, hur man förhåller sig till sina lärare och kollegial information om läkarmottagningar.

LÄKARETIKEN INFÖR NYA UTMANINGAR 

Läkaretiken utvecklades till en ny och begreppsligt högre nivå efter andra världskriget. Såväl nazistläkarna i Tyskland som de japanska läkarna gjorde sig skyldiga till brott mot mänskligheten, bland annat genom inhumana experiment på krigsfångar. I Nürnbergrättegången dömdes sju vetenskapsmän, av vilka de flesta var läkare, till döden för brott mot mänskligheten. Under rättegången fastställdes tio principer som läkare måste följa när man utför experiment som involverar människor (Nürnbergkonventionen). Världsläkarförbundet (World Medical Association, WMA) grundades kort efter domslutet hösten 1947 och tog sig an uppgiften att övervaka och främja läkaretiken. Följande år antog WMA Genèveförklaringen (en läkared baserad på den hippokratiska eden). De etiska reflexionerna kring läkaryrket kunde inte längre enbart handla om beteendekoder kolleger emellan. 

Dagens läkaretik bygger på den historiska läkaretiken, men etiken idag har en begreppsapparat som omfattar hela samhället. Samtidigt är den inte lika starkt knuten till samhällets maktstrukturer, medan individperspektivet har förstärkts. Dagens läkaretik framhäver läkarens skyldighet att stärka patientens självbestämmande och ställning (empowerment). Den medicinska paternalismen, att arbeta för patientens bästa utan att egentligen bry sig om hens åsikter, har fått ge vika för större respekt för patientens självbestämmanderätt och aktiva delaktiggörande. Vikten av respekt för social och religiös mångfald har ökat.

De medicinska undersöknings- och behandlingsmetoderna utvecklas snabbt. Med dagens teknik kan vi behandla patienter med allt effektivare, men dyrare tekniska lösningar. Det är möjligt att förlänga livet, att manipulera patientens psyke och till och med människans genetiska egenskaper. Omvälvningarna inom reproduktionstekniken tvingar oss att omvärdera tidigare dogmer. Utvecklingen inom medicinen aktualiserar etiska vårdproblem gällande enskilda individer och samhället. Också läkaretiken har utvecklats i en alltmer analytisk och argumenterande riktning. Trots detta utgör den traditionella läkaretiken, professionens normer och standarder, fortfarande grunden till läkaretiken. Traditionellt har man genom etisk granskning bedömt behandlingen av enskilda patienter, men i dagsläget måste man även utvärdera behandling av patientgrupper och av befolkningen i allmänhet samt deras bästa.

Medicinens snabba utveckling och den därpå följande växande klyftan mellan vårdmöjligheter och resurser har lett till att samhället i allt högre grad strävar efter att styra läkarens arbete. På grund av detta har läkaretiken fått en allt större roll i den allmänna samhällsdiskussionen och kan inte längre begränsas till att enbart gälla professionen. Medicinen, läkaretiken, kollegialiteten och yrkets autonomi formar ett ramverk där man försöker finna förutsättningar för läkararbetet, förtroendefulla patient-läkarrelationer och ett för alla medborgare rättvist sätt att organisera samhällets hälsovårdstjänster. I denna balansgång är det viktigt för läkare, patienter och hela samhället att läkarprofessionen är sammansvetsad. En gemensam läkaretik hör till de viktigaste sammanhållande faktorerna för professionen.

PROFESSIONEN 

En profession är ett yrke som uppnått en stark och respekterad samhällsställning. Professionernas ställning bygger på specialkompetens som de professionella har åtminstone partiellt monopol på, ett privilegium som ofta är lagstadgat. Läkarna har en i lag skyddad ensamrätt att ställa diagnoser, att besluta om vård och att ta in patienter för sjukhusvård, vid behov även mot patientens vilja. Till professionen hör också större autonomi än vad som är vanligt inom olika yrken. Till de typiska, och samtidigt äldsta, professionerna hör präst-, läkar- och advokatyrkena.

Till kännetecknen för en profession hör en kompetens som bygger på teoretisk kunskap, ett behov av utbildning och övning, specialregler för respektive yrkesområde (t.ex. prästens bikthemlighet) samt testning och upprätthållande av medlemmarnas yrkesskicklighet. Professionen kan erhålla och upprätthålla sin autonomi enbart genom att på ett tillfredsställande sätt tillmötesgå samhällets föränderliga uttalade och ofta även outtalade önskningar som riktar sig till professionen. 

Läkarprofessionens yrkesetik förpliktar läkaren att arbeta altruistiskt, att inneha en hög kompetens och att upprätthålla denna, samt att följa allmänna läkaretiska principer, att respektera humana värden och att arbeta för social rättvisa. Läkarkåren har uppnått sin kliniska autonomi på basis av det etiskt och professionellt högklassiga arbete som tidigare generationer har utfört. Endast på detta sätt kan autonomin bevaras också för kommande läkargenerationer. 

En central förutsättning för professionens kliniska autonomi är att både beslutsfattarna och de som anlitar tjänsterna har förtroende för professionens företrädare. Förtroendet kännetecknas av en positiv uppfattning om professionens 

1. kunskap och kompetens 
2. vilja att uppnå de uppställda målen 
3. moraliska kvaliteter 
4. ambition att ständigt utvecklas i arbetet

Förtroendet bygger också på att man respekterar och värnar om professionens oberoende. Förtroendet kan försvagas av ”allmänna” samhälleliga orsaker, men också på grund av yrkeskårens egna handlingar.
 
Ju mera beslutsfattarna vill försäkra sig om att få del av allt det goda professionen kan erbjuda, desto mindre tenderar de att tillerkänna professionen självständighet, rörelsefrihet och inflytande. Men samtidigt faller strukturerna som upprätthåller och främjar förtroendet sönder. Om förtroendet börjar svikta leder inte ens goda syften längre till lyckat resultat utan resultatet blir i stället otillfredsställande eller dåligt för alla. Därför borde läkaretiken och lagstiftningen aldrig råka i konflikt med varandra. 

Professionens eget bästa kan inte påverkas eller upprätthållas utifrån. Yrkeskåren behöver i extrema fall övervakning och sanktioner, men dylika åtgärder leder inte till hållbar och etiskt högklassig praxis. Det är bara då professionen själv respekterar, värnar om och främjar sina viktigaste värderingar och arbetar i linje med dem som professionen kan uppställa hållbara mål och försvara yrkeskårens moraliska autonomi. Läkaretik handlar inte enbart om att verka för patientens bästa. Den är viktig också för att trygga den egna yrkeskårens verksamhetsbetingelser i samhället. 

I de europeiska länderna är det vanligt att läkarkåren genom lagstiftning har getts rätten att själv övervaka sin verksamhet. I Storbritannien svarar General Medical Council för registreringen av läkare och behandlingen av begränsningar av yrkesutövningen och uteslutningar ur yrkesgemenskapen. Dessutom övervakar man läkarutbildningen och värnar om god medicinsk praxis. I Norden har läkarprofessionen fråntagits dessa myndighetsuppgifter. Ännu i decennieskiftet 1950–1960 var det Finlands Läkarförbund som registrerade specialistläkarna och övervakade utbildningens kvalitet.

LÄKARETIK OCH LAGSTIFTNING 

I läkareden svär läkaren: ”Min plikt som läkare ska jag fullgöra mot envar utan att diskriminera någon. Mina färdigheter som läkare ska jag inte använda i strid med min yrkesetik ens under hot.” Bakgrunden till detta är erfarenheterna från andra världskriget. De åtalade läkarna försvarade sig då genom att argumentera att de enbart hade följt sina överordnades order och gällande lag.
 
Vanligtvis råder ingen konflikt mellan lag och läkaretik, utan dessa påverkar varandra ömsesidigt. Lagen anger ramarna för de etiska besluten i praktiken, medan etiken i sin tur uppställer de ramar inom vilka lagen frivilligt följs och respekteras. Lagen bör ge uttryck för samhällets värderingar och förhoppningar, som förändras med tiden. I medicinska frågor konsulterar lagstiftarna läkarna och bör också göra det, eftersom endast läkarna kan säga på vilket sätt nya lagar påverkar professionens förmåga att sköta sina samhälleliga uppgifter.
 
Ett traditionellt värde som nämns redan i Hippokrates ed är patientsekretessen och dess omhuldande. Det har dock blivit allt svårare att försvara patientsekretessen i det moderna samhället. Patientkartoteken är inte längre en del av läkarnas personliga arkiv. I dag överförs uppgifter lätt och snabbt elektroniskt. Sekundär användning av personuppgifter inom social- och hälsovården har möjliggjorts i lag. Allt fler myndigheter vill trygga den allmänna säkerheten och detta väcker deras intresse för patientuppgifter. Patientens rätt till konfidentialitet råkar allt oftare i konflikt med andra aktörers krav på att få tillgång till uppgifterna. Etiska principer är en del av lösningen på detta moraliska dilemma. Världsläkarförbundet har ansett det viktigt att upprepa ståndpunkten att läkaren bör följa sin yrkeskårs etik, ifall läkaretiken och lagen står i konflikt med varandra. Endast på detta sätt kan läkarprofessionen bevara patienternas förtroende även i framtiden. I vissa länder har misstron mot myndigheternas agerande och förändringar i lagstiftningen redan lett till läkarmottagningar som inte registreras i gemensamma registers patientjournaler.

LÄKARETIKENS HÖRNSTENAR 

Under utbildningen lär sig läkarna att kritiskt bedöma både sitt eget och patienternas beteende och de faktorer som påverkar beteendena. Varje läkare har, delvis på basis av egna livserfarenheter, en uppfattning om hur man på medicinsk väg kan hjälpa en enskild patients bästa. Trots olika religiösa, filosofiska, kulturella och politiska åsikter och nationell bakgrund kan alla människor förhållandevis lätt acceptera de centrala läkaretiska principerna. Inom patientarbetet utgår man alltid från att göra det goda (beneficence) och att undvika det onda (non-maleficence), att respektera mänsklighetens och den enskilda individens autonomi och att följa principen om social rättvisa. Dessa principer förenar läkarkåren i alla länder och kulturer. Om man i besvärliga situationer beaktar dessa principer får man inte alltid ett entydigt svar, men nog en etiskt stabil grund för sina beslut.

Finlands Läkarförbunds fullmäktige har godkänt läkarprofessionens grundläggande värden och definierat förbundets uppgifter. Till förbundets grundläggande värden hör humanitet, respekt för livet, kollegialitet, etik och hög kompetens. Finlands Läkarförbund har som uppgift att samla läkarkåren, att utveckla och upprätthålla läkarnas gemensamma professionella värderingar och att främja läkaryrket som profession.

Genom att förbinda sig till samhällets allmänt omfattade etiska principer har professionen rätt att förvänta sig förtroende och respekt av sina patienter, full verksamhetsfrihet samt att bli hörd i beslut som berör hälso- och sjukvården. Friheten medför alltid ansvar, och läkarna bör utveckla de aktuella etiska principerna så att de följer den övriga samhällsutvecklingen. Samhället har i sin tur rätt att förvänta sig att läkarna följer professionens etiska principer och verkar för patienternas och därigenom för samhällets bästa.

LÄS MER
WMA:s Genèveförklaring: https://www.wma.net/policies-post/wma-declaration-of-geneva/