Ett barn har rätt till och behov av särskilt skydd. Om barnets välfärd och hälsa är hotade är det vars och ens skyldighet att vidta åtgärder för barnets bästa. Barnskyddets principer finns inskrivna i internationella konventioner om barnets rättigheter och i nationella lagar och andra bestämmelser även i Finland.

Illabehandling av barn är försummelse av barnets grundläggande behov (bristfällig omsorg), fysiskt våld, sexuellt utnyttjande samt en sjukdom hos barnet som är påhittad eller orsakad eller en kombination av dessa. Illabehandling är ett hot mot barnets fysiska, psykiska och sociala hälsa och funktionsförmåga. Den kan även ”gå i arv”, då en sådan upplevelse kan äventyra barnets förmåga att själv fungera som förälder senare i livet. Uppskattningsvis en tredjedel av de barn i Finland som bevittnat våld mellan sina föräldrar blir själva offer för fysiskt våld. Redan det att barnet blir vittne till våld kan leda till allvarliga symtom. Följderna av illabehandlingen kan följa barnet in i vuxenlivet. Illabehandling kan leda till döden antingen direkt eller till följd av konsekvenserna.

Illabehandling av barn förekommer i alla slags familjer. Föräldrarnas rusmedelsanvändning, psykiska sjukdomar, våld i parrelationer och familjens sociala och ekonomiska svårigheter ökar risken för illabehandling. Beteendestörningar, sjukdomar eller skador hos barnet kan öka risken för att barnet behandlas illa, men ingen av dessa förklarar saken ensam. Orsaker och följder är en komplicerad kombination av faktorer som utöver familjen och dess individer omfattar också olika gemenskaper och hela samhället med dess värderingar, kulturer och lagar. Att förstå de olika faktorerna i denna helhet och deras verkningar är viktigt för att identifiera, förebygga och vid behov åtgärda illabehandling av barn.

IDENTIFIERING AV ILLABEHANDLING

Ett barn som far illa visar inte nödvändigtvis symtom som skulle hjälpa myndigheterna att tolka situationen som illabehandling. Särskilt svårt kan det vara att upptäcka att ett barn försummas. Myndigheterna vet nödvändigtvis inte eller kan inte avgöra vem som ska ingripa eller hur det ska ske. Även professionell personal som arbetar med barn kan antingen medvetet eller omedvetet förneka att barnet far illa.

Läkare och tandläkare har en viktig roll i att identifiera barn som far illa. Personalen på rådgivningscentraler, i skolhälsovården och tandvården träffar barn regelbundet. Daghemmets och skolans personal spelar också en nyckelroll i att upptäcka ett barns problem. Forskning visar att 60 procent av fysiskt våld mot barn lämnar spår på övre delen av kroppen och huvudet, och även munhälsan kan visa på tecken på försummelse och sexuellt utnyttjande. Blåmärken, frakturer och andra fynd som inte har naturlig anknytning till åldern, utvecklingsnivån och vardagliga sysselsättningar kan vara ett tecken på att barnet far illa. Om barnet upprepade gånger uteblir från besök hos läkaren, tandläkaren eller rådgivningen bör detta uppmärksammas. En viktig del i tidigt ingripande är att utreda förekomsten av rusmedelsanvändning, våld, psykiska störningar och andra problem i familjen. Frågor om till exempel våld i parrelationen ska på ett naturligt sätt kunna ställas även när man inte direkt misstänker illabehandling som orsak till barnets symtom.

DET ÄR EN LÄKARES OCH TANDLÄKARES SKYLDIGHET ATT INGRIPA NÄR BARN FAR ILLA

Barnskyddslagen (417/2007) förpliktar anställda inom hälso- och sjukvården att anmäla till socialmyndigheterna om de fått kännedom om ett barn som uppenbart är i behov av barnskydd. Detta gäller anställda inom både den offentliga och den privata hälso- och sjukvården. Om ett barn misstänks ha blivit sexuellt eller fysiskt misshandlat måste även polisen underrättas för att så snabbt som möjligt få igång en brottsutredning. Barnskyddslagen omfattar även möjligheten till en föregripande barnskyddsanmälan, som kan göras redan före barnets födelse om man konstaterar riskfaktorer i familjen som kunde inverka negativt på omsorgen om barnet. På så sätt kan familjen erbjudas stöd som kan möjliggöra att barnet får tillräcklig omvårdnad.

Att ingripa när barn far illa är inte bara en juridisk utan även en etisk skyldighet. Rädslan för att äventyra patient-läkarrelationen och andra emotionellt tunga följder kan höja tröskeln för en barnskyddsanmälan. Att skapa en förtroendefull relation vid misstanke om illabehandling är en stor utmaning för läkarens professionalitet. Att lyfta fram illabehandling eller en misstanke om sådan behandling leder ofta till en konfliktsituation som tär på krafterna och där även läkaren kan behöva arbetshandledning eller annat stöd. Att låta bli att göra anmälan kan dock innebära en allvarlig risk för barnets hälsa. Barnet är beroende av de vuxnas förmåga att identifiera dess problem, symtom och behov samt av de vuxnas förmåga att ingripa. Barnskyddsanmälan följs av en utredning för att uppdaga behovet av barnskydd eller för att konstatera att det inte finns något behov av stödåtgärder från barnskyddets sida. Ingripandet syftar till att erbjuda vård och förhindra att illabehandlingen upprepas. Noggrann journalföring är viktig när man misstänker eller utreder missbruk.

För att upprätthålla tillräcklig yrkesskicklighet är det viktigt att centralisera utredningar om fysisk misshandel och sexuella övergrepp. I Finland är undersökningar av barn som upplevt sexuellt våld enligt lag koncentrerade till universitetssjukhusen. Somatiska undersökningar av barn som upplevt fysiskt våld görs även på centralsjukhusen. Samarbetet med polis och barnskyddet är av avgörande betydelse för att barn så snabbt som möjligt ska få tillgång till den vård de behöver.

BARNETS BÄSTA KOMMER FÖRST

För att hjälpa ett barn som far illa är det läkarens och tandläkarens uppgift att försöka identifiera illabehandlingen och inleda nödvändiga åtgärder. Barnskyddet har en central roll vid dessa åtgärder. Ett barn som far illa är sällan den enda i familjen som behöver hjälp. Då barnet inte självt kan hävda sin rätt ska dock barnets bästa klart och tydligt komma före de vuxnas.

LÄS MER
Kivitie-Kallio S, Silvennoinen L. Lääkäri ja lastensuojelulaki. Duodecim 2011;127(3):215–6.
Statement on Child Abuse and Neglect. WMA 2006. www.wma.net
Söderholm A, Kivitie-Kallio S (red.). Lapsen kaltoinkohtelu. Kustannus Oy Duodecim 2012.
Institutet fö hälsa och välfärd, Handbok för barnskyddet, https://thl.fi/sv/web/handbok-for-barnskyddet
Tupola S, Kallio P. Lasten fyysinen pahoinpitely – diagnostiikka, menettelytavat ja seuranta. Finlands Läkartidning 2004;59(40):3749–55.
En barndom utan våld : Åtgärdsplan för förebyggande av våld mot barn 2020−2025. Social- och hälsovårdsministeriets publikationer 2019:27. https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/162829/STM_2021_3_J.pdf?sequence=1&isAllowed=y